Jag undrar
ibland hur länge vi ska kunna hålla oss flytande. Vi är alla för trötta för att
orka med vardagen och det påverkar ju alla negativt, förstås. Det här är ju
svårt att skriva om. Dels vill jag inte vara negativ eller lägga för mycket
energi på det som gör mig ännu tröttare, och dels har jag svårt att få till
känslorna när hjärnan inte kan sortera tankarna riktigt. Men just nu är det här
en stor del av vårt liv, och det är svårt att fokusera på så mycket annat.
Vi måste ju
anpassa hela vår vardag efter Sandras behov hela tiden. Vad vi än gör, så är
det på Sandras villkor, så vi har inte så mycket liv utöver det, egentligen.
Jag har inte ens tid och ork att ringa ett samtal eller ha inbokade tider. Det
stör vardagen för mycket och blir oreda direkt. Och när man inte orkar vardagen
som den är, så är det väldigt svårt att peta in något annat. Som läkarbesök och annat mer eller mindre viktigt.
Fast att
träffa goda vänner prioriterar jag så fort jag kan, för det är den allra bästa
energi-påfyllaren för min del 👍😊
Nåja, det var
ju inte alls det jag skulle skriva, utan det jag ville komma till var att
Sandra älskar sin spel-padda, och klarar saker i spelen som hon annars har
svårt för. Hon sitter och skrattar för sig själv när hon spelar och det är så
roligt att ge henne lite stimulans och roligheter.
Men… Allt
har sina sidor. Hon klarar ju inte brytningar nu. Eller hon har alltid haft
svårt med brytningar och vi måste förbereda henne vid rätt tillfälle och på
rätt sätt. Genom rutiner och timstock hjälper vi henne att byta från en
aktivitet till en annan.
Nu när hon har
en hög stress i sig redan, p.g.a. dålig anpassning (eller, inte dålig, kanske,
men inte tillräcklig iaf) så blir alla brytningar ännu svårare. Så när
spelandet ska avslutas, med hjälp av timstocken, så får hon nästan alltid ett
utbrott. Mer eller mindre. Och saknad ork från alla gör ju att sådana
situationer blir värre.
Ibland slår
hon sig ”bara” en stund i ansiktet och skriker ett tag. Då kan det gå över på
ca 10 minuter. Men ibland… Håhåjaja! Då känner jag att vi får ta bort spel-paddan
för henne, och det är ju jättetråkigt. Men vad gör man när utbrotten är
oundvikliga? Antingen är det värt ett utbrott, eller så måste man hitta ett
sätt att förebygga. Och det enda sättet jag kan komma på är att ta bort det
roliga, och det känns verkligen inte roligt nånstans.
Vad det gäller kommunen då... På min
synpunkt jag skickade till dom för ett tag sen har jag nu fått svaret att
en handläggare ska kontakta mig den här veckan. Så vi väntar vidare, helt
enkelt. Jag har en oroande magkänsla, men försöker att inte ta ut något i
förskott. Göran och jag har dock pratat igenom olika alternativ, så vi kan vara
lite förberedda.
Troligtvis kommer jag väl att ha ett möte med vår nya LSS-handläggare inom kort, och då får vi väl antagligen veta lite mer (?) Kanske att den nya handläggaren klarar av att göra en Individuell plan, rent av. Det har nämligen ingen av dom tidigare klarat än.
.
1 kommentar:
Men en individuell plan är en rättighet som ingår i LSS..... Så vilka nötter! De bryter egentligen mot lagen....
Skicka en kommentar