Invecklad utveckling

Jag undrar ibland hur länge vi ska kunna hålla oss flytande. Vi är alla för trötta för att orka med vardagen och det påverkar ju alla negativt, förstås. Det här är ju svårt att skriva om. Dels vill jag inte vara negativ eller lägga för mycket energi på det som gör mig ännu tröttare, och dels har jag svårt att få till känslorna när hjärnan inte kan sortera tankarna riktigt. Men just nu är det här en stor del av vårt liv, och det är svårt att fokusera på så mycket annat.

Vi måste ju anpassa hela vår vardag efter Sandras behov hela tiden. Vad vi än gör, så är det på Sandras villkor, så vi har inte så mycket liv utöver det, egentligen. Jag har inte ens tid och ork att ringa ett samtal eller ha inbokade tider. Det stör vardagen för mycket och blir oreda direkt. Och när man inte orkar vardagen som den är, så är det väldigt svårt att peta in något annat. Som läkarbesök och annat mer eller mindre viktigt.

Fast att träffa goda vänner prioriterar jag så fort jag kan, för det är den allra bästa energi-påfyllaren för min del 👍😊

Nåja, det var ju inte alls det jag skulle skriva, utan det jag ville komma till var att Sandra älskar sin spel-padda, och klarar saker i spelen som hon annars har svårt för. Hon sitter och skrattar för sig själv när hon spelar och det är så roligt att ge henne lite stimulans och roligheter.

Men… Allt har sina sidor. Hon klarar ju inte brytningar nu. Eller hon har alltid haft svårt med brytningar och vi måste förbereda henne vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Genom rutiner och timstock hjälper vi henne att byta från en aktivitet till en annan.

Nu när hon har en hög stress i sig redan, p.g.a. dålig anpassning (eller, inte dålig, kanske, men inte tillräcklig iaf) så blir alla brytningar ännu svårare. Så när spelandet ska avslutas, med hjälp av timstocken, så får hon nästan alltid ett utbrott. Mer eller mindre. Och saknad ork från alla gör ju att sådana situationer blir värre.

Ibland slår hon sig ”bara” en stund i ansiktet och skriker ett tag. Då kan det gå över på ca 10 minuter. Men ibland… Håhåjaja! Då känner jag att vi får ta bort spel-paddan för henne, och det är ju jättetråkigt. Men vad gör man när utbrotten är oundvikliga? Antingen är det värt ett utbrott, eller så måste man hitta ett sätt att förebygga. Och det enda sättet jag kan komma på är att ta bort det roliga, och det känns verkligen inte roligt nånstans.

Vad det gäller kommunen då... På min synpunkt jag skickade till dom för ett tag sen har jag nu fått svaret att en handläggare ska kontakta mig den här veckan. Så vi väntar vidare, helt enkelt. Jag har en oroande magkänsla, men försöker att inte ta ut något i förskott. Göran och jag har dock pratat igenom olika alternativ, så vi kan vara lite förberedda.

Troligtvis kommer jag väl att ha ett möte med vår nya LSS-handläggare inom kort, och då får vi väl antagligen veta lite mer (?) Kanske att den nya handläggaren klarar av att göra en Individuell plan, rent av. Det har nämligen ingen av dom tidigare klarat än.

.