Sandra är
väldigt beroende av sina rutiner. Just nu har vi inte den struktur hon behöver
för att kunna utvecklas, utan vi håller oss mest flytande i väntan på att
proffsen ska ta över. Under tiden gör vi vad vi orkar för att hon ska få lite
stimulans och ha nåt att göra om dagarna. Fast det vi gör är mer spontant och
saknar rutin.
Nu känner vi
ju Sandra så pass bra att vi klarar balansen, även om lösningarna vi har nu
inte är optimala. Dom håller oss över ytan.
För att
Göran och jag ska orka så måste vi turas om att få återhämtning och därför
ligger det lediga dagar i vårt schema, några dagar varannan vecka. Det innebär
förstås att den som inte är ledig jobbar själv med Sandra dom dagarna. För
Sandra innebär det att hon inte har den struktur hon behöver, och att vi bara
kan göra vissa aktiviteter på dom dagar vi är två.
Det är ett
ganska dåligt alternativ, egentligen. Men det är ändå den bästa lösningen med
dom förutsättningar vi har.
Nåja, det
jag ville komma till var att vi gör ju lite olika, Göran och jag. Grunden är
samma och vi vet ju vilka rutiner som är nödvändiga för att det ska fungera,
och vad som är viktigt för Sandra. Men hon fixar att vi är olika personer som
gör på olika sätt. Det är ju toppen, annars skulle vi få problem mycket oftare.
Göran är
jätteduktig på att hitta på aktiviteter med Sandra utomhus. Jag är bättre på
aktiviteterna inne. Göran har också lite med energi än mig just nu (även om han
också är omänskligt slutkörd vid det här laget). Jag orkar inte göra nånting
vissa dagar. Ja, mer än matlagning och alla fasta rutiner som har med vardagen
att göra. Så jag får ofta dåligt samvete över att orken inte räcker, men jag
vilar så gott jag kan på mina lediga dagar.
Tillbaks
till olikheterna i vardagen med Sandra. För en tid sen köpte vi en ny
spel-padda till henne. Det var ett bra tag sen hennes gamla slutade fungera och
sen dess har hon inte haft någon.
Hon blev
jätteglad och spelade varje dag. Vi har begränsat det till ungefär en timme på
eftermiddagen, men hon spelade varje dag. Hon pratade om det redan kvällen
före, att hon skulle spela nästa dag efter maten (eller efter utevistelsen).
Varje dag,
ända tills jag var ledig och inte hemma. Dom dagarna när Göran jobbade nämnde
Sandra inte paddan alls. Det blev så tydligt att hon förknippade den med mig.
När hon är med pappa gör dom andra saker.
När jag var
tillbaks på jobbet efter ett par dagar så blev det återigen spel på
eftermiddagarna. Sånt där är lite spännande, tycker jag. Hon lever liksom i
nuet på ett sätt och vet bara det hon har. Samtidigt som hon vill ha koll på
framtiden, ibland mer än hon klarar.
Dagen innan
jag kom hem, tittade hon på sitt schema och konstaterade att jag skulle komma ”imorgon”.
Sen funderade hon lite och tillade ”Vi struntar i mamma”. Hahaha, go-ungen! Det
betyder ju troligtvis att hon inte skulle tänka på det dagen innan. Det är så
vi brukar svara för att hjälpa henne att fokusera på ”här och nu” men det lät
ju roligt.
Förresten,
på tal om lösningar. Göran och Sandra skulle gå ut, och Sandra var så snabb att
Göran inte hann förbereda riktigt. Man måste lägga fram rätt kläder i rätt
ordning, och ta bort det hon inte ska ha. Hon kan nämligen inte räkna ut det
själv.
Men, den här
gången var Sandra snabbare än Göran, som sagt. När han hann fram hade hon redan
fått på sig jackan först, och täckbyxorna med hängslen över det (men behövde
hjälp att knäppa allt).
Nu gjorde
det ju inget, det såg mest lite tokigt ut, men funktionen var ju densamma. Lite
knöligare, kanske… När hon mötte Görans blick sa hon ”Bra lösning” och gick ut.
Hahaha, ja, huvudsaken det funkar. Ibland kommer kommentarerna klockrent.
.
1 kommentar:
Himla bra lösning av gulltjejen❤️
Skicka en kommentar