lördag 14 september 2019

Tillbakagång


Det är så sorgligt, men utvecklingen går bakåt nu och det beror på vår saknade ork. För att Sandra ska utvecklas, och växa som människa, så krävs det en ordentlig planering och förberedelse av allt. Vi måste också vägleda på rätt sätt för att få henne att vilja göra något öht. Det kräver att man är 110% alert och steget före mest hela tiden.

Det går ju mycket snabbare och enklare att göra allt själv, utan att Sandra är delaktig. Hon kan ju inte hjälpa till i den bemärkelsen, så att det underlättar, utan vi måste anpassa allt hon ska ”hjälpa till med” så hon tror att hon kan själv. Syftet är ju att hon ska få stimulans, ha något att göra och få växa och bli stolt.

Ska vi göra ett bra jobb så behöver vi vara två samtidigt. Och utvilade. Eftersom vi måste turas om att vila för att orka, så blir det ju inte dubbelbemanning i den utsträckning som krävs för att ge Sandra en stimulerande och utvecklande tillvaro.

Resultatet av att vi är en i taget på jobbet när den andra måste vila, är ju att Sandras utveckling stannar upp och går bakåt. Det är nu vi börjar märka konsekvenserna, och varför hon verkligen behöver sin dubbelbemanning. För man fixar inte att bereda vägen och hjälpa samtidigt, och man orkar inte ligga steget före och planera in i minsta detalj i precis allt. Så då gör man ju själv istället för att låta henne vara delaktig. Det leder till en tillbakagång i det mesta. Hon behöver ha hjälp med saker som hon skulle klara ifall vi orkade vägleda rätt.

Sen räcker ju inte vår kunskap hela vägen heller, även om vi kan mycket och räcker långt. När Sandra gick i skolan, och fick en massa stimulans på dagarna, så räckte vi ju till på kvällar och helger. Men nu har vi ansvaret varje dag, dygnet runt och det är klart att vi inte fixar det själva. Måtte det starta ett anpassat boende snart.

Ibland sviktar modet. Jag måste tro på att det här kommer bli bra och jag vet ju att min egen inställning kan påverka mycket hur resultatet blir. Faktum är ju att det inte finns några alternativ för Sandra. Det bara måste bli på det sätt hon klarar, eftersom hon inte klarar det annars...

Men, som sagt. Ibland sviktar det. Trycket över bröstet kommer nästan varje natt numer, och det spelar ingen roll vad jag försöker tänka. Kroppens signaler är svåra att råda över, och oron ligger ju där under ytan och pyr.

Jaja, det är som det är. Förhoppningsvis är vi på rätt väg nu iallafall.


Tanja undrade efter förra inlägget om alla assistenter visste att en stal. Jag tror inte dom hade sett något, utan det var nog mer att dom ville lita på sin arbetskamrat. (Det är alltid arbetskamrater och assistenter som skyddas före individen som är utsatt, det har vi fler exempel på). Det var bara vi föräldrar som märkte att det försvann efter den enas pass, och vi vet att det inte var någon av dom andra. Man märker sånt. För att skaffa bevis innan vi sa till assistansbolaget så började jag inventera allt före och efter den assistentens pass. Jag gick t.o.m. igenom soppåsarna. Men eftersom vi inte såg när det hände så finns det inte tillräckligt med bevis. Det är synd att det inte är någon idé att polisanmäla det, för man vill ju skydda andra från en sån person.
.

Inga kommentarer: