Det är så
sorgligt, men utvecklingen går bakåt nu och det beror på vår saknade ork. För
att Sandra ska utvecklas, och växa som människa, så krävs det en ordentlig
planering och förberedelse av allt. Vi måste också vägleda på rätt sätt för att
få henne att vilja göra något öht. Det kräver att man är 110% alert och steget
före mest hela tiden.
Det går ju
mycket snabbare och enklare att göra allt själv, utan att Sandra är delaktig.
Hon kan ju inte hjälpa till i den bemärkelsen, så att det underlättar, utan vi måste anpassa allt hon ska ”hjälpa till med” så hon tror att hon kan själv. Syftet
är ju att hon ska få stimulans, ha något att göra och få växa och bli stolt.
Ska vi göra
ett bra jobb så behöver vi vara två samtidigt. Och utvilade. Eftersom vi måste
turas om att vila för att orka, så blir det ju inte dubbelbemanning i den
utsträckning som krävs för att ge Sandra en stimulerande och utvecklande
tillvaro.
Resultatet
av att vi är en i taget på jobbet när den andra måste vila, är ju att Sandras
utveckling stannar upp och går bakåt. Det är nu vi börjar märka konsekvenserna,
och varför hon verkligen behöver sin dubbelbemanning. För man fixar inte att
bereda vägen och hjälpa samtidigt, och man orkar inte ligga steget före och
planera in i minsta detalj i precis allt. Så då gör man ju själv istället för
att låta henne vara delaktig. Det leder till en tillbakagång i det mesta. Hon behöver
ha hjälp med saker som hon skulle klara ifall vi orkade vägleda rätt.
Sen räcker
ju inte vår kunskap hela vägen heller, även om vi kan mycket och räcker långt.
När Sandra gick i skolan, och fick en massa stimulans på dagarna, så räckte vi
ju till på kvällar och helger. Men nu har vi ansvaret varje dag, dygnet runt
och det är klart att vi inte fixar det själva. Måtte det starta ett anpassat
boende snart.
Ibland
sviktar modet. Jag måste tro på att det här kommer bli bra och jag vet ju att
min egen inställning kan påverka mycket hur resultatet blir. Faktum är ju att
det inte finns några alternativ för Sandra. Det bara måste bli på det sätt hon
klarar, eftersom hon inte klarar det annars...
Men, som
sagt. Ibland sviktar det. Trycket över bröstet kommer nästan varje natt numer,
och det spelar ingen roll vad jag försöker tänka. Kroppens signaler är svåra
att råda över, och oron ligger ju där under ytan och pyr.
Jaja, det är
som det är. Förhoppningsvis är vi på rätt väg nu iallafall.
Tanja
undrade efter förra inlägget om alla assistenter visste att en stal. Jag tror
inte dom hade sett något, utan det var nog mer att dom ville lita på sin
arbetskamrat. (Det är alltid arbetskamrater och assistenter som skyddas före
individen som är utsatt, det har vi fler exempel på). Det var bara vi föräldrar som
märkte att det försvann efter den enas pass, och vi vet att det inte var någon
av dom andra. Man märker sånt. För att skaffa bevis innan vi sa till
assistansbolaget så började jag inventera allt före och efter den assistentens
pass. Jag gick t.o.m. igenom soppåsarna. Men eftersom vi inte såg när det hände
så finns det inte tillräckligt med bevis. Det är synd att det inte är någon idé
att polisanmäla det, för man vill ju skydda andra från en sån person.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar