Ostadig röra

Jag hoppas att det är någon tillfällig svacka vi har nu, även fast vi ser en sakta tillbakagång överlag. Sandra behöver verkligen en strukturerad tillvaro med kompetent personal, helst igår.

Den senaste veckan har hon haft extra svårt med balansen. Det har ju varit svårt länge, men nu börjar det bli riktigt illa. Blir det värre kan vi nog inte ta oss ut ens. Vi tror ju att hon behöver röra på sig också, så det är säkert en kombo av för lite rörelse av musklerna och för mycket röra i tankarna.

Göran är duktig på att hitta aktiviteter ute som tränar henne lite. Dom tar t.ex. rollatorn och går på snigel-jakt, eller så förbereder han något "jobb" som hon får hjälpa till med. Men hon har väldigt svårt att gå just nu.

Tyvärr bor vi i ett hus där sovrummen är på övervåningen och badrummet i källaren. Det är svårt att ändra på det ”bara sådär” och det innebär ju att Sandra måste gå i trapporna flera gånger om dagen. Och nu kan hon knappt komma varken upp eller ner snart.

Vi pratade lite om det på mötet med handläggaren, att Sandras boende inte får ha trappor. Då berättade jag att hon har svårt att gå upp nu, och att vi ofta måste hjälpas åt både Göran och jag. Hon blir så rädd att ramla att hon bara står och skriker, så vi måste nästan lyfta henne under armarna. En står bakom och stöttar och en ”drar” (håller emot) i en hand framför. Vi har handtag hela vägen, på båda sidorna.

Vid ett par tillfällen har hon suttit i trappan, och försökt ”hasa” sig upp baklänges. Det resulterar mest i att hon blir rädd mitt i trappan och varken kommer upp eller ner. Ner har hon hasat på rumpan dom senaste åren (förutom den gången arbetsterapeuten skulle titta om hon behöver hjälp i trapporna…) Nu klarar hon inte det längre.

Hon har perioder då det är så här svårt för henne, så vi har ju varit med om det tidigare. Nu hänger hon runt halsen på en av oss, som då går baklänges ner för trappan. Då är det ju tur att det finns handtag hela vägen. Tappar man taget så ramlar båda ner.

Hursomhelst så känner vi oss ganska utlämnade och ensamma med det svåra. Det finns ingen som kan hjälpa oss. Det ska rapporteras händelser och avvikelser hit och dit. Saker som kan hända, som är fara och om nåt kunde gått illa, eller rent av gör det. Men ingen kan tala om vad vi ska göra för att förhindra det. Ja, vi får väl hoppas att vi inte tappar taget nån gång, och att det här snart är över. Framförallt hoppas vi på att ett boende snart är på gång.

Hade Sandra varit yngre så hade vi bråkat mer angående bostadsanpassning. Men när vi sökte det för några år sen, för att vi tänkte att Sandra skulle bo kvar i huset med assistenter, så fick vi mest korkade förslag, faktiskt (som står i samma länk som ovan). Vi gav upp direkt, för det gäller ju att välja vilka strider energin ska räcka till. Nu är det ju ingen idé att få huset ombyggt.

.