Jag hoppas
att det är någon tillfällig svacka vi har nu, även fast vi ser en sakta
tillbakagång överlag. Sandra behöver verkligen en strukturerad tillvaro med
kompetent personal, helst igår.
Den senaste
veckan har hon haft extra svårt med balansen. Det har ju varit svårt länge, men
nu börjar det bli riktigt illa. Blir det värre kan vi nog inte ta oss ut ens. Vi tror ju att hon behöver röra på sig också, så det är säkert en kombo av för lite rörelse av musklerna och för mycket röra i tankarna.
Göran är duktig på att hitta aktiviteter ute som tränar henne lite. Dom tar t.ex. rollatorn och går på snigel-jakt, eller så förbereder han något "jobb" som hon får hjälpa till med. Men hon har väldigt svårt att gå just nu.
Tyvärr bor
vi i ett hus där sovrummen är på övervåningen och badrummet i källaren. Det är
svårt att ändra på det ”bara sådär” och det innebär ju att Sandra måste gå i
trapporna flera gånger om dagen. Och nu kan hon knappt komma varken upp eller
ner snart.
Vi pratade
lite om det på mötet med handläggaren, att Sandras boende inte får ha trappor.
Då berättade jag att hon har svårt att gå upp nu, och att vi ofta måste hjälpas
åt både Göran och jag. Hon blir så rädd att ramla att hon bara står och
skriker, så vi måste nästan lyfta henne under armarna. En står bakom och
stöttar och en ”drar” (håller emot) i en hand framför. Vi har handtag hela
vägen, på båda sidorna.
Vid ett par
tillfällen har hon suttit i trappan, och försökt ”hasa” sig upp baklänges. Det
resulterar mest i att hon blir rädd mitt i trappan och varken kommer upp eller
ner. Ner har hon hasat på rumpan dom senaste åren (förutom den gången arbetsterapeuten skulle titta om hon behöver hjälp i trapporna…) Nu klarar hon
inte det längre.
Hon har
perioder då det är så här svårt för henne, så vi har ju varit med om det
tidigare. Nu hänger hon runt halsen på en av oss, som då går baklänges ner för
trappan. Då är det ju tur att det finns handtag hela vägen. Tappar man taget så
ramlar båda ner.
Hursomhelst
så känner vi oss ganska utlämnade och ensamma med det svåra. Det finns ingen
som kan hjälpa oss. Det ska rapporteras händelser och avvikelser hit och dit.
Saker som kan hända, som är fara och om nåt kunde gått illa, eller rent av gör
det. Men ingen kan tala om vad vi ska göra för att förhindra det. Ja, vi får
väl hoppas att vi inte tappar taget nån gång, och att det här snart är över.
Framförallt hoppas vi på att ett boende snart är på gång.
Hade Sandra
varit yngre så hade vi bråkat mer angående bostadsanpassning. Men när vi sökte
det för några år sen, för att vi tänkte att Sandra skulle bo kvar i huset med
assistenter, så fick vi mest korkade förslag, faktiskt (som står i samma länk som ovan). Vi gav upp direkt, för
det gäller ju att välja vilka strider energin ska räcka till. Nu är det ju
ingen idé att få huset ombyggt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar