Tack till er
som fortfarande läser, och tack för kommentarerna i förra inlägget. Jag
fortsätter tjata om det jag har i huvudet just nu. Kanhända blir det lite
snurrigt, det är iallafall så det känns innan tankarna kommer på pränt. Jag är
lite piggare nu, så kanske klarar jag att skriva lite.
Om ett par
veckor ska vi ha det första mötet ang. Sandras boende. Det absolut viktigaste
är att personalen har kunskap och förståelse. Förståelsen är nog viktigare än
kunskapen, för kunskap utan förståelse räcker inte så långt.
På den tiden
då vi hade korttids, och det fungerade, så var dom flesta där jättebra. Ett par
var mindre bra för Sandra, men det funkade okay eftersom anpassningarna var
stora. En av dom som det funkade mindre bra med hade inte förståelsen för vad
autism innebär. Det sorgliga var väl att hon trodde det själv, och därmed inte
gick att nå.
Hon kunde
låg-affektivt bemötande och jobbade efter det, sa hon… När jag hämtade Sandra
en dag stod dom ute och väntade. Sandra brukar ha svårt att hantera sina
känslor i såna situationer, så när hon såg mig kastade hon iväg sitt gosedjur
och blev lite stressad.
Att vara
låg-affektiv i den situationen hade varit att bara ta upp gosedjuret och (på
Sandravis) låtsas prata åt det. Typ ”Oj, jag ville flyga till mamma, kom, ta
min tass så går vi” eller nåt.
Den här
personalen som ansåg att hon kunde låg-affektivt bemötande pekade med hela
handen och sa till Sandra ”Du kastade den så du får hämta den” varpå Sandra
fick ett utbrott.
Dom svåraste
personerna är dom som tror att dom kan, och inte behöver lära sig nåt. Några
såna kan inte jobba på det boendet där Sandra ska bo, och det måste jag få
chefer och handläggare att förstå.
Den chefen
som kom till korttids sen, och var orsaken till att det slutade fungera, är en
sån person. Han tror att han kan allt bäst men har inte förmågan att lyssna…
Samma person är nu en av cheferna för gruppbostäderna, men handläggaren lovade
på förra mötet att jag skulle slippa honom. Jag hoppas det blir så, men det
återstår att se.
Hursomhelst
behöver jag gå igenom vad jag måste försöka få fram. Det är inte lätt att
förklara dom här bitarna på ett litet möte. Fattar dom vikten av kompetens och
förståelse så behöver jag ju inte förklara så mycket mer. Men chefer och
handläggare behöver ju också kompetens och förståelse... Jag har en känsla av
att intresset att lära sig om autism på riktigt inte finns, och då är det ju
svårt att nå fram.
Nåja, det
var den ena viktiga biten. Sen är det ju Sandra… För att kunna anpassa rätt
behöver hennes behov utredas ordentligt. Jag känner henne, visst. Men jag vet
inte alla behov och jag kan inte alla anpassningar. Hon har kanske inte rätt
diagnos ens, vem vet. Hon fick diagnosen när hon var sex år och det är ju ett
tag sen.
Jag lyssnade
på Svenny Kopp och hon säger bl.a. att det är viktigt att utreda stort
och brett. Man måste få helheten och man får inte missa något. Jag mailade en
ansvarig på Hab för en tid sen, och frågade om man behöver göra om utredningen
nu när det nya DSM-5 finns, men det tyckte dom inte.
För många år
sedan frågade vi också om Sandra kanske kunde ha adhd, men då blev svaret
snabbt att det kunde hon inte. Jag undrar lite hur dom kunde vara så säkra på
det, utan att utreda det. Men det är klart, en utredning tar ju av deras
resurser… Dom vill ju inte ha ännu längre kö, så det är lättare att säga att
det inte behövs.
Jag ska ta
upp det på mötet. För det kan ju vara viktiga saker som missas om det saknas
rätt diagnoser. På Svenny Kopp lät det nästan som att dom flesta med autism
också har adhd, och det var viktigt att ha med det ifall medicin kan hjälpa
individen. Behovet av medicin är så klart olika och högst individuellt, men man
får ju inte missa det om det behövs. Eller sätta in mediciner som inte behövs
heller, för den delen.
Jag vill att
dom som kan den här biten ordentligt gör en utredning. Så det inte missas
viktiga saker.
Ja, jag har
lite tankar att bearbeta inför mötet. Att skriva brukar hjälpa mig att bena ut
saker och ting, även om jag har lite svårt att formulera mig i skrift just nu.
Men det är ju det här jag har i huvudet mest hela tiden, så jag tänker att jag
behöver skriva om det.
Livet i
övrigt är ganska tufft just nu, men vi har varit hemma båda ett par veckor, och
inte åkt till husvagnen för att vila. Det har faktiskt varit skönt. Vi har
hunnit med lite här hemma, och vi har hunnit med varandra lite. Sandra har
också fått möjlighet att göra lite mer saker som är svårt att få till när vi
inte är båda.
Men hon mår
inte bra och vi vet inte riktigt vad det är. Är det den saknade strukturen som
är orsaken, eller rent av en infektion? Hon har isåfall dragits med något
väldigt länge nu… Jag tror mer på den saknade strukturen jag. Den som hon måste
få på sitt anpassade boende sen, och som kommer vara det bästa för henne. Då
tror jag att hon kan börja må bra igen, efter en tid med omställning och allt
vad det innebär, förstås.
(P.S. Kika
in på min idé-blogg, och hjälp mig gärna att sprida den. Syftet med den är bara
att dela med mig av materialet vi har, och att inspirera andra. Tack).
.
1 kommentar:
"Peka med hela handen" är lite samma nivå som "Fruktsallad" *bryter ihop lite och fnissar*
Bamsekram från lillsyrran <3
Skicka en kommentar