Det går ju
förstås inte smärtfritt att plötsligt skola in fyra nya assistenter i Sandras
liv. Det har alltid varit svårt för henne när andra ska ta över det som Göran
och jag kan bäst. Och det är inte för Göran och mig det är svårast.
För
assistenterna är det jättesvårt. Man blir så maktlös i dom svåra situationerna
och även om dom är jätteduktiga och har världens mest otroliga tålamod, så tar
det tid att lära känna Sandra. Uppåt ett år, faktiskt. Och innan man känner
henne så måste man prova sig fram, och gå på en hel massa nitar, för det är
enda sättet att lära sig. Vägen dit är riktigt tuff för nya, hur duktiga dom än
är.
Det känns så
bra att ha stabila assistenter, som ser det tuffa som utmaningar och lärdomar.
Som pratar om det svåra och ber om hjälp så assistansbolaget kan stötta. Som
inte accepterar att Sandra är stressad, utan försöker hitta lösningar så hon
mår så bra som möjligt i allt nytt. Vi är så glada och tacksamma över det!
Jobbigast är
det förstås för Sandra, och vissa dagar är det total-låst och mest utbrott om
allt och inget. Då är det riktigt tufft. Då undrar man om det här kommer
fungera, och hur länge vi ska våga försöka. Hur mycket ska man utsätta henne
för när vi ser att stressen bara ökar i henne? Kommer hon krascha?
Bilden är
från en föreläsning jag var på, därav den lite konstiga vinkeln. Sandra är på
väg uppåt. Explosiv och till viss mån även utåtagerande. Det känns förstås inte
bra.
Men så
kommer ett par dagar då hon får tillbaks glimten i ögonen. Skrattar och busar
med assistenterna och mår bra. Inga större låsningar eller utbrott. Då blir man
lugn igen. Då kan man sova på natten och trycket över bröstet minskar. Då ser
man vilka klippor till assistenter som står pall, är positiva och glada och ser
Sandra.
Vi har två
inskolningar kvar, och jag får hjälp av dom två nya. Vi har tillsammans pratat
igenom hur vi ska lägga upp det och jag kommer mest att vara en backup. Vi har
också stöd av assistansbolaget, som genast finns där när dom tuffa dagarna
kommer. Det känns så skönt. Hoppas nu att orken räcker hos oss alla.
Den 24 oktober
är Göran och jag lediga samtidigt! Då börjar vårt fasta schema att gälla och vi
kommer bara jobba heltid. Vi ska hämta lite krafter, och sen ta tag i det
största problemet. En hållbar lösning för Sandras framtid. Någonstans att bo…
Men, först vila.
.
1 kommentar:
Styrkekramar och massor av hopp om en fin framtid där jobb och att vara mamma o pappa kan mötas, så orken finns till både ock❤️❤️ Kram
Skicka en kommentar