Sandra
var jätteduktig att rulla köttbullar igår. Man blir så glad när hon får såna
lagom utmaningar att växa av, och när man ser att hela hon strålar. Hon behöver
dom där utmaningarna för att må bra och utvecklas.
För
det är väl kanske bäst att tillägga att Sandra inte kan ”rulla köttbullar” bara
sådär. Utifall det fortfarande finns läsare som tror att hennes assistanstimmar
beror på tur… Nej, hon gör ingenting av sig själv, utan alla aktiviteter kräver
ordentligt med planering och förberedelser för att hon ska känna att hon ”kan
själv” Man får inte precis hjälp i köket men, som Annelie påtalade lite i
gårdagens inlägg, det ger en hel massa energi när man ser att förberedelserna
man gjort var rätt och Sandra blir stolt.
Ju
mer självständig Sandra ser ut att vara, desto mer jobb ligger det bakom,
faktiskt. Och det är så vi jobbar hela tiden. Vi bereder vägen rätt, så Sandra
tror att hon kan själv. Det är då vi har lyckats med vårt jobb.
Utan
assistenter som bereder vägen klarar Sandra inte nånting och skulle inte ens
kliva ur sängen på morgnarna, dricka vatten när hon är törstig eller ta av sig
mössan när hon svettas. Jag minns att vi gick igenom en sån där plan en gång
och en av punkterna var om Sandra kunde duka. Och i min värld så kan hon det,
förstås. Men utifrån sett, och om någon tjänsteman skulle läsa det utan att
vara insatt ordentligt, så blir det väldigt missvisande om jag skriver att hon
kan.
Men
hon kan ju, på sätt och vis. Om vi bereder vägen, och ställer fram sakerna åt
henne i rätt ordning, lagom mycket i taget, på rätt sätt och vid rätt
tillfälle. Och på dom dagar när hon är på rätt humör. Då kan hon duka 😊 Igår
kunde hon rulla köttbullar.
.
1 kommentar:
Älskar ditt sätt att skriva och beskriva, du förklarar så bra, så till och med den helt utan kunskap om autism och Sandras förmågor borde förstå och samtidigt inse hur enormt mycket jobb det ligger bakom för att få Sandras vardag att bli just en bra och fungerande vardag. Kramar ❤
Skicka en kommentar