fredag 9 september 2016

Skymtar väggen

Jag har varit alldeles för trött för att få ihop något här. Jag är fortfarande för trött och har tecken på utmattningssyndrom. Därför drar jag i handbromsen och måste lägga fokus på återhämtning innan det går längre. Det skulle inte funka att bli sjuk nu, nämligen. Göran har nog drabbats han med, även om hans tecken skiljer sig från mina då han har mer fysiska besvär.

Det går för runt mest hela tiden, men jag har iallafall tankat en massa energi ett par dagar, hos en mycket god vän. Hade det inte varit för att jag längtade efter henne och hennes fina familj och för att det var evigheter sen vi sågs, så hade jag inte orkat åka. Men det var det ju värt, förstås, när jag väl kom dit, och hon pysslade om mig så jag blev alldeles bortskämd.

Kameran fick jobba lite också. Fotolusten har ju lyst med sin frånvaro en tid, men vem kan motstå dom här sötnosarna?

Selma

Molly

Annette, tack för din kommentar. Vad tråkigt att Hanna är sämre i sin epilepsi. Jag hoppas det vänder till det bättre för henne snart igen.

Jag vill bara poängtera att vi heller aldrig hade lagt energi på att bråka med kommunen om Sandra hade klarat gruppbostad eller lägenhet. Jag tycker fortfarande inte att vi ska behöva ge vår egen bostad till Sandra och själva flytta till en husvagn. Men vi gör det av två skäl. Att vi inte orkar längre och att Sandras framtid inte kan tryggas om kommunen är inblandad. För även om vi skulle kunna strida igenom ”Särskild anpassad bostad” så finns det säkert inga garantier för att Sandra får bo kvar när vi inte finns mer. Hon bor i en kommun där man inte ser till individen ett dugg, så dom skiter liksom i att hon både har stora behov och rättigheter.

Vi har iallafall kommit en bra bit på rätt väg när det gäller verksamheten, och Sandras assistenter är jätteduktiga. Det blir nog bra tillslut, om vi bara hinner trygga boendet också. Men det är väldigt mycket pedagogik som inte är assistenternas ansvar, men som dom och jag tar ändå. Eftersom kommunen inte gör det. Pedagogiken är den största och absolut tyngsta biten när det gäller arbetet med Sandra. Det är en starkt bidragande orsak till att väggen närmar sig för mig.

Igår började vi med det nya upplägget i Sandras schema, vilket innebär promenad efter lunchrasten.

En nöjd tjej med picknick-mellis i knäet :)

Hon plockade stenar som hon sen målade när det var skapande på eftermiddagen. Nästa vecka ska hon få göra sten-troll av dom.

På vägen hem fick hon köra rullstolen i en rejäl uppförsbacke så hon blev alldeles flåsig. Nyttig motion och äntligen kom vi igång med det, efter alla turer och all planering. En liten bit på väg mot struktur och ordning.

Det var allt för denna gång. Jag ska försöka skriva lite här, när orken finns. Mest för min egen skull, men jag är glad över dom läsare som finns kvar, förstås. Må bäst!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Bra att du drar i gandbromsen, bara du nu drar tillräckligt hårt så det gör nån verkan.
Jag hoppas verkligen att ni ska få lite lugn och ha chans att återhämta er, både du och Göran.
Promenad och lite vardagsmotion låter bra, det är aldrig fel.
Räcker det med en personal på dessa promenader ?
Försök hitta stunder för återhämtning så ni orkar fortsätta ert kämpande tills alla bitar faller på plats.
Kram och massor av kärlek till er ❤️

Emelie sa...

<3

Anonym sa...

Önskar jag kunde samla ihop en massa energi och skicka till dig, förstår att det är enormt kämpigt! Alltså, missförstå mig inte, har full förståelse för att ni vill skydda Sandras integritet, men har ni möjligen funderat på att gå ut i lokaltidningen och berätta om hur kommunen beter sig? "Tyvärr" hjälper ju det ibland (helt sjukt egentligen att man ska behöva ...) Förstår att det är väldigt svårt i den situation ni är, men jag hoppas att ni är rädda om er så att det inte blir kraschlandning snart <3 Stor kram!