Lite funderingar

Jag läste i ett forum på fb om det här att våra barn ofta jämförs med ”vanliga barn” och jag, liksom dom flesta som svarade på den tråden, känner igen det såå väl. Jag funderar på om det är därför det är så svårt för en del att acceptera och respektera oss? Man förlorar kontakter som man har haft och ifrågasätts en hel del. Kanske inte så mycket nu längre, när Sandra snart är vuxen, men förut. ”Så gör alla barn” tycks vara en mening som dom flesta föräldrar till barn med npf får höra.

Och jag känner igen det. Och våra barn är faktiskt som andra barn, eftersom dom inte är autism, utan egna härliga individer. Men dom har autism och dom har det extra jobbigt. Det kanske inte alltid syns utåt…

Konsekvenserna som blir om man inte anpassar kanske bara märks hemma inom familjen. Det är kanske lätt att barnen uppfattas som ”vilka barn som helst” när man bara träffas en kort stund och inte har hela biten, liksom.

Jag har aldrig begärt att folk ska förstå hur det är, men man vill bli accepterad och respekterad. Man känner sig lite överkörd när ens liv jämförs med ett liv utan autism, för var vårt liv som ”alla andras” så hade vi ingen diagnos i familjen.

Det är kanske lätt att sätta sig in i hur det är att vara låst i en situation. Att ”inte kunna” som andra. Men jag tror inte nån kan föreställa sig hur det är att alltid vara låst och alltid behöva ta hänsyn och ligga steget före. I varje situation. Alltid, alltid ha tänket i huvudet ”vad är bäst för Sandra och hur måste vi göra för att hon ska må bra” Alltid.

Jag vet ju inte vilka alla är som läser min blogg, men jag bloggar först och främst för att sprida förståelse och insikt i autismens värld. Inte för att anklaga eller döma. Bara berätta om konsekvenser och förklara varför det är så viktigt med hänsyn.

Alla gillar ju inte att man berättar om sitt liv, men det måste få vara upp till var och en hur man vill göra. Huvudsaken man gör det som känns bra för en själv och är det någon som inte gillar det så är det enkelt att låta bli att läsa. För mig är det viktigt och för Sandra och alla andra som har autism, för vi måste sprida förståelse och slå hål på fördomarna. Det här är mitt sätt.

Sen finns det alltid dom som inte kan ta till sig det som avviker. Men dom får väl skylla sig själva på nåt sätt. Jag är iaf glad över dom läsare jag har och det är väldigt många som faktisk har förmågan att bara tycka om andra människor utan att döma. Tack till er alla! ♥

♥ Kram ♥