måndag 17 maj 2010

En salig blandning

Först vill jag tacka för reflektionerna! Kul att höra vad ni tycker :)

Som Nattmia sa, det beror ju inte alltid på att miljön inte är anpassad. Så klart kan det hända andra saker med, sånt man inte kan råda över och som leder till utbrott för att personen inte klarar att hantera situationen.

Och en del behöver ju medicin. När omvärlden är för svår att förstå sig på och miljön är så anpassad den kan bli, men personen ändå inte står ut.

Fast jag menar att man inte ska skylla på autism när en person skriker, slåss och kastar grejor… Jag tror fortfarande att det finns en orsak. Det är nånting som inte är bra när en person kastar saker och skriker. Och även fast man har kunskap så kan det vara svårt att hitta orsaken…

Men jag tror ju den finns där nånstans. Det är nånting som utlöser utbrottet och man kan undvika mycket oro hos en person med autism, om man hittar orsaken och anpassar. Det beror inte på autism utan på att något oroar, eller stör.

Sandra var väldigt orolig varje morgon den första skoltiden. Hon skrek och slog sig själv i huvudet, trots att jag gjorde allt jag kunde hemma med schema och rutiner. Varje morgon var lika jobbig. Men sen kom vi på orsaken, och gjorde något åt den, och morgnarna blev lugna.

Orsaken var inget hemma, utan att det var olika taxichaufförer varje morgon och hon visste aldrig vilken chaufför eller vilken bil som skulle komma. Om inte Sandra vet det, samt vem som möter henne i skolan när hon kommer fram, så blir hon orolig. Men hon kunde inte förklara det utan blev arg, skrek och slog sig själv istället.

Hon skrek inte för att hon har autism, utan för att hon var orolig och behövde veta vilken chaufför som skulle komma.

Sen kan hon vara skör ibland. Personer med autism kan ju så klart ha dåliga dagar, som vi alla. Men det är ju en annan sak :) Är det så att det varje gång är oro och utbrott i en situation så tycker jag att man måste fundera och fundera tills man hittar orsaken!


2-3 år, eller nåt :)

Förövrigt mår vi bättre nu, allihop. Fast Görans knä är illa och det känns ju inte så kul. Nåja, vi får väl se hur det utvecklar sig. Han ska ju jobba i veckan… Och att lägga golv med ett knä som är paj är ingen höjdare.

Sandra är fortfarande skör och det blir så klart värre när hon är trött, så gränsen mellan en lugn kväll och fullkomlig kaos är såå hårfin. Då krävs det 110% närvaro och miljoner ton med tålamod för att det inte ska explodera. Då underlättar det om vi själva är friska och pigga…

Igår kväll var det riktigt, riktigt nära explosion och OJ vad vi är på helspänn då och OJ vad vi försöker att inte tappa tålamodet… Vi måste lyckas, annars är det kört. Annars blir det stora utbrottet och kvällsrutinerna tar alldeles för lång tid. Vi bara får inte tappa tålamodet!

Och hur lätt är det när Sandra är övertrött och tjafsar om precis allt? Det låser sig och hon kommer liksom inte in på toan. Hon hakar upp sig på nåt på vägen och kommer inte vidare. Och där står hon, hur länge som helst… Vänta, vänta… Man kan bara vänta, allt annat riskerar stora utbrottet.

Sen, äntligen, efter tårar och ”nästan utbrott” går hon in, lämnas ifred igen, nästa sak stör och hon låser sig. Fastnar liksom. Vänta, vänta… Så där håller det på. Antingen har vi tålamod hela vägen eller så brister det.

Igår gick det bra, men det var på håret. Och sen kom huvudvärken, förstås. Men hellre huvudvärk och lugn Sandra än huvudvärk och kaos!


10-12 år ungefär.

Måste avsluta med nåt fantastiskt! Ja, för oss är det fantastiskt iaf :) Efter middagen brukar det bli en liten stund över mellan mat och Bolibompa, och i bästa fall brukar Sandra kunna roa sig själv lite medan jag hinner fixa för kvällsrutiner, ordna med schema, förbereda för nästa morgon samt plocka undan efter maten (eller... Göran brukar ta disken)

Igår, efter maten, sa jag till Sandra att jag skulle gå ner i källaren och ge Åke medicin medan hon åt färdigt (så jag skulle hinna det). ”Du kan duka av när du är klar och sen tvätta munnen, ta med dig grejorna i soffan när du går upp till ditt rum”

Alltså, inser ni vilken lång mening och var mycket information den innehåller?... Sandra förstår ju bäst om man pratar med korta meningar och tar en sak i taget, liksom. Så jag förväntade mig inte att hon skulle komma ihåg hälften, men jag sa iallafall så och gick ner i källaren med Åkes medicin.

När jag kom upp hade hon dukat av, plockat ihop alla sina prylar och tagit med det upp till sitt rum, tvättat munnen och gått in i sitt rum för att pyssla lite själv en stund! Fattar ni? Vilken grej, alltså! *impad till tusen* Hon är duktig, min tjej! :)


En varm sommardag när Sandra var sisådär i 5-6-årsåldern skulle jag tro.

Ha en härlig vardag!

8 kommentarer:

Okki sa...

Impad oxå :)
Duktiga Sandra.

Känner så igen mig ang tålamod och att ha tålamod. I bland känns det ju helt omänskligt hur mycke tålamod man måste ha... men som sagt, finns inte tålamodet så blir det ju tusen gånger värre med utbrott och kaos.

Hoppas ni får en fin dag!
Kram Okki

Mona sa...

Tålamod ja, det skulle man kunna samla på en burk o ta fram de andra dagarna. Men, man får göra så gott man kan! O tydligen gör ni det o lite till, för med det resultatet det blev efter en lång mening en skör dag, finns det bara en sak att säga, JUBEL O FRIVOLTER O MUSIK!!!!! Kram

Mia sa...

Verkligen duktigt av henne att komma ihåg allt det där:-) När jag säger liknande till Viggo så frågar han alltid "Vad var det första nu igen?"
Skönt att ni är bättre nu, kramar Mia

Anonym sa...

Men vad häärligt att Sandra kom i håg alltihop, jag hade glömt hälften ;-) Inte kul med huvudvärk, men av två dåliga ting förstår jag det är bättre med lite huvudvärk.

Hoppas ni nu håller er friska ett bra tag !!! Kram Annika

Pernilla sa...

:D Kanoners!

Photo by Maria sa...

Tålamod är ni bra på.. Jag vet ju själv i mitt jobb hur mycket tålamod som kan krävas, för även om jag har det som jobb och kan gå hem när arbetsdagen är slut så krävs det ju en del tålamod när man är på jobbet och man har ju olika långt tålamod olika dagar beroende på humör osv..

Himla duktigt av Sandra att ta in all den infon och dessutom göra allt.. Heja Sandra!!

Ha nu en fortsatt bra dag..

Kram Mia

tess sa...

Ja jag hade själv uppskattat detta så jag hoppas de blir glada... //Tess

Patricia sa...

Jag tänker som du Nina, tålamod och ta reda på orsaken är otroligt viktigt. Man kan ju inte bara "skylla" på att det är Autismen som är orsaken i olika jobbiga situationer.

Men WOOW va häftigt, förstår att du blev överaskad och glad över att Sandra tog in hela den långa meningen och fixade den galant...ibland är framstegen så stora att man inte fattar att det är sant.. =)

Ha en fortsatt bra dag!