Möte igen

Jag har väldigt svårt att få ihop en vettig text just nu, så jag ber om ursäkt i förväg. Det är lite jobbigt för mig som alltid har haft så lätt för att skriva utan att behöva tänka. Men jag hoppas att det blir lite läsbart iallafall.

Ni som följt bloggen vet ju att vi inte haft något vidare flyt med våra LSS-handläggare. Tvärtom, faktiskt. Men så fick vi en ny i vintras, och det kändes bra så långt. För första gången var det någon som lyssnade och visade att hon ville hjälpa oss.

Jag fattar ju att man inte kan få som man vill jämt, men en handläggare ska ju ändå stå på individens sida. Är det något som inte går att genomföra så måste man ju få reda på vilka alternativ som finns…

Nu är ju jag ändå ganska insatt, och vet ungefär vilka rättigheter Sandra har, så vi har ju inte begärt något annat. Vi har inte heller haft några vettiga diskussioner med våra tidigare handläggare där man försökt hitta bra lösningar. Därför kändes det fantastiskt skönt att äntligen få en handläggare som gör sitt jobb.

Men, som ni vet, så slutar hon nu i månadsskiftet, så vi får ännu en ny. Och jag måste ännu en gång berätta och förklara och nöta samma saker som jag gjort inför alla nya bekantskaper (och som var en av anledningarna till att jag blev utmattad när vi hade alla inskolningar av assistenter)

Vi hade ett telefonmöte igår, jag och vår nyaste handläggare. Och vet ni vad? Det känns jättebra! Ännu en bra handläggare, verkar det alltså som.

Jag ska också kontakta den person som har huvudansvaret för nya gruppbostäder och höra mig för hur tankarna går och hur långt dom kommit. Handläggaren lovade att höra av sig så fort hon fick reda på något i frågan, och det känns bra. Hur det blir återstår förstås att se, men hon sa att kontakten är viktig, och jag har förtroende för henne (än så länge).

Hon hörde på mig hur trött jag är och förstod behovet. Hon berättade att Sandras namn kommer upp på alla deras möten. Dom är ju väl medvetna om deras tidigare misslyckanden. Jag har också varit tydlig med vem som förstörde korttids för oss och varför. Samma person som nu är chef över vissa gruppbostäder. Jag sa att även chefen till Sandras bostad måste fatta vad det handlar om, annars kommer det inte fungera.

Sen pratade vi om det där med att låta Sandra utredas av proffs och hon förstod vad jag menade när jag sa att det är lättare för chefer att lyssna på oberoende proffs än på vad mamma säger. Jag sa att det var det som hände med korttids när chefen och den nya personalen ansåg att dom visste Sandras behov av anpassningar och därmed inte ville lyssna på mig eller assistenterna.

Men jag sa också att jag ”bara” är expert på Sandra och hur hon som person fungerar. Det pedagogiska upplägget har jag inte tillräckliga kunskaper om, så där måste man lyssna på proffsen. Att det ju är bra om dom lyssnar på andra kommuner som lyckats med anpassade gruppbostäder och verksamheter.

Eftersom hon förstod hur tufft det är så ville hon gärna komma med någon form av hjälp åt oss. Det är bara det att det inte finns något som skulle fungera just nu. Vi måste se till att både vår, och Sandras, energi räcker till flytten och inte trötta ut oss ännu mer. Troligtvis hinner det inte ens börja fungera innan det måste avslutas, och det känns verkligen inte värt.

Det enda vi skulle få hjälp av, både nu och genom flytten senare, är om kommunen anställer personal redan innan boendet är klart. Då kan den personalen jobba hemma med Sandra, och hinna lära känna henne. Sedan följa med henne till boendet och fortsätta jobba med henne där. Nu kunde ju inte handläggaren säga om det var en möjlig lösning eller inte, men hon skulle ta med sig önskemålet till kommande möte iallafall.

Det var det om det. I övrigt rullar det på. Ett problem i taget, en lösning i sänder. Sandra mår lite sisådär just nu och är ostadig och orolig. En liten kräksjuka under natten har det varit, men det verkar som det redan gått över. Det tackar vi för. (Kräksjukorna är inget annat än extrem trötthet och överbelastning, och alltså ingen smittsam magsjuka).

Må så gott.

.