Igår var vi
på utflykt igen, Sandra och jag. (Ni vet den här anpassade och fantastiska utflykten).
Det har, av olika anledningar, inte kunnat bli så ofta som alla önskat, men så
är det ibland och vi är extra glada och tacksamma över dom tillfällen som vi
får ihop det.
Den här
gången hade Sandra hjälp av familjens son som var så otroligt duktig att vi nog
fick lite gåshud, vi mammor, pappor och assistenter. Sandra växte enormt av att få hjälp av en kompis
istället för av en mamma/assistent. Sonen växte av att få hjälpa och visa
Sandra hur hon skulle göra. Det samarbetet är det nog bara vi mammor/pappor som
riktigt förstår det stora i, men ni andra kan ju försöka tänka er. Att
samarbeta är ju ingen självklarhet när man har autism.
Först
hjälpte sonen Sandra att ge kaninerna knäckebröd. Han öppnade buren och visade
Sandra att hon skulle dela brödet så det skulle räcka till fler.
Sen skulle
det städas undan lite halm och samarbetet fortsatte så fint.
Assistenten
var med i bakgrunden och assisterade lite, men det gick över förväntan. För det
var första gången som en till person (med egna behov) var med i arbetet och vi
visste inte om Sandra skulle klara det. Men han var så otroligt duktig på att
vara lugn med Sandra, och visa henne tillrätta. Det var riktigt stort,
faktiskt.
Efter det
hämtade dom ved som skulle klyvas.
Att klyva
ved har nog sonen gjort många gånger, för det var han en riktig hejare på. Han
visade också Sandra att hon skulle lägga dom kluvna pinnarna i en låda.
Sandra var
lite stressad innan hon förstod, men sonen var så lugn och fin, och visade så
bra, så det gick snabbt över. Sen var det två glada och stolta ungdomar som samarbetade
med veden ett bra tag.
Vi hade en
glass/vattenpaus i värmen som jag inte hann fota eftersom jag också åt glass,
men även där fick Sandra hjälp att ta bort pappret från glassen av sonen som
visste hur man skulle göra. Så härligt att se dom två tillsammans. Så stort för
oss som inte kan ta sånt förgivet.
När glassen
var uppäten hade sonen lite andra sysslor att ta itu med, och Sandra var nog
ganska nöjd med dagens jobb-insats. Hon fick avsluta som hon brukar, med att
plocka ägg som hon tvättade när hon kom hem.
Det var en
mycket lyckad utflykt och Sandra var så stolt över att få hjälp av en kompis
istället för av mamma/assistenten. Jag tror hon kände sig mer självständig, och
klarade mer på så vis. Sonen var stolt över att få hjälpa och visa. Vad gäller
oss mammor och pappor så var vi nog, om möjligt, stoltast av alla. Man blir rörd.
Tänk om våra
fina ungar kunde få möjlighet att bo och leva så här. Med rätt anpassningar och
stöd skulle dom få ett bra liv, bli lyckliga och växa som människor. Egentligen
borde ett bra liv vara en självklar rättighet, även för individer som inte
passar in i gruppbostädernas och dagliga verksamheternas mallar.
Stort tack
till familjen som gör det möjligt för Sandra att få hjälpa till och växa efter
hennes förutsättningar. Det här kommer hon prata mycket om. Eloge till sonen som visade så fint, så
Sandra förstod vad hon skulle göra.
.
4 kommentarer:
Borde ju inte vara möjligt med tanke på värmen, men jag fick ståpäls när jag läste!
Puss och Kram från lillsyrran ❤
Blir alldeles varm i hjärtat, vilken fantastisk upplevelse, hoppas att det blir fler sådana utflykter och de två kan bli fina vänner.
Kramar om ❤️
Så fint! Kikar in här ibland och hoppas att ni har det så bra som ni bara kan /tanja
Vad roligt med en uppdatering igen. Och det var ju verkligen inte vilken uppdatering som helst. Så fantastiskt att man som människa kan hjälpa en amänniska att växa. Och samtidigt växa själv genom det man gör. /Annika
Skicka en kommentar