Vi kommer på
fler och fler åtgärder för att minska Sandras stress. Och fler saker som har
ställt för höga krav på henne, trots att vi förut tyckte att vi hade en väldigt
kravlös vardag. Men tänker man till ordentligt i situationer där vi ser att
Sandra är stressad, så inser man att det är mer krav än man tror.
Morgnarna
har varit svåra för Sandra. Med oss föräldrar har det oftast fungerat, men
eftersom det är så små detaljer (olika efter varje dagsform) som avgör om det
ska bli en bra morgon eller inte så är det ju väldigt lätt att det spårar ur
innan Sandra har kommit igenom alla krav som hon faktiskt utsätts för, trots
allt.
När något
o-funkar så måste man tänka till. Försöka hitta orsaker och åtgärda. För mycket
och för höga krav måste tas bort om Sandra inte klarar det. Och vem är det som
säger att man måste göra sig klar på toaletten på morgnarna? Och att man måste
sitta vid bordet och äta frukost? Det måste man ju faktiskt inte alls.
Huvudsaken att man blir klar och får i sig nåt.
Efter alla
morgnar då Sandra har spårat ur redan innan toabesöket och sen inte velat äta
frukost utan mest varit grinig, skör eller arg, så har vi funderat på
alternativa lösningar. Vi har försökt bemöta Sandras stress genom lek som har
funkat vissa gånger. Men det har verkligen varit en balansgång, och väldigt
lätt att trampa snett.
Så har vi nu
börjat få lite andra tankesätt och börjar lära oss lite om son-rise. Plötsligt insåg
vi att det är fullt av krav på morgnarna, som man faktiskt kan ta bort. Nu ska
vi bara prata igenom det, så alla berörda vet vad som gäller och fundera ut
detaljer ordentligt så vi kan få in Sandra i nya rutiner utan att oroa.
Sandra
känner krav så fort vi är nära. Det har alltid varit så, och hon låser sig
väldigt lätt om vi tittar eller väntar eller bara är inom synhåll. Vi måste
bereda vägen tillräckligt bra så hon kan så mycket som möjligt själv. Vi kommer
minska alla moment på morgnarna så det inte blir några krav när Sandra är
nyvaken och extra skör.
Borsta
tänderna och håret kan vi faktiskt göra senare, när hon har landat lite i en
aktivitet. Hon behöver inte äta frukost vid frukostbordet heller, utan kan få
sin macka när hon är redo, bredvid sig i leken. Hon behöver inte ens få på sig kläderna
direkt på morgonen. Vi ger henne kontrollen så hon känner att hon är redo
först.
En annan sak
som har varit svårt i alla år när vi är hemma och inte har haft det strikta
schemat som fanns i skolan, är stressen över vad Sandra ska göra sen. Hon
börjar fråga om det redan kvällen innan, och det är inte alltid vi vet.
Vi har
uppfattat det som att hon måste veta och det har blivit jobbigt för henne (och
oss) när vi inte har haft en ordentlig aktivitet och kunnat svara henne. Men nu
tror vi inte att hon behöver veta, eller ens ha en ordentlig aktivitet, utan att det har blivit något som hon måste
fråga om och om igen. Och att det är det som stressar henne mer än att inte
veta. För hon klarar inte att ha för mycket information om vad som ska hända
sen.
Men hur i
hela friden löser vi det? Vi har funderat jättemycket fram och tillbaka och
eftersom vi har trott att det är att inte veta som stressar så har vi
informerat mer. Och vi har känt en press att alltid ha en ordentlig aktivitet redo. Men det har inte minskat Sandras stress.
Häromdagen
träffade jag en från assistansbolaget och fick lite handledning. Vi ska nu
prova att inte prata om eftermiddagen på förmiddagen. Fullt fokus på det vi gör
”här och nu” och när Sandra frågar vad vi ska göra efter maten så svarar vi att
vi bestämmer det då. (Det kräver ju förstås att "här och nu" är tillräckligt intressant hela tiden).
Vi behöver inte heller ha en ordentlig aktivitet redo, eftersom vi följer Sandras intressen, och utgår från det. Det räcker med att vi går ut, och sen kan egentligen vadsomhelst hända. Vi har tagit bort promenaden vi hade förut, för den stressade bara. Nu går vi ut. Punkt. Men vi gör en hel massa roligt tillsammans när vi väl är ute, och vad det blir beror på vart vi hamnar i Sandras intresse för stunden.
Vi märkte en skillnad på Sandras stress över "göra sen" samma dag som vi började svara att vi bestämmer det då. Det kommer ju ta några dagar för henne att bli trygg i att inte veta vad vi ska
göra sen. Att sen kommer ordna sig och bli rolig ändå, liksom.
Igår hade vi
en väldigt lugn dag, utan låsningar och med aktiviteter som roade och var
intressanta mest hela tiden. Trots att Sandra var lite trött frampå
eftermiddagen så fungerade allt jättebra. Vi har lyckats ge henne kontrollen i
dom situationer som förut gett henne låsningar. Vi håller på att ta oss ner för
”stress-trappan” nu.
.
2 kommentarer:
Det är fantastiskt att läsa hur ni lär nytt och anpassar och att det blir så bra!!
Kanske ni kommit till ljuset i tunneln nu, och hittat rätt. Kramar om och beundrar ert arbete❤️❤️❤️
Det här är verkligen så himla intressant! Jag är jätteglad att du orkar hålla i bloggen. För er måste det vara tudelade känslor? Glädje och lättnad över att ni verkar hitta något som får Sandra att må bra och utvecklas framåt. Och samtidigt sorg över att ni inte har haft insikten/kunskapen tidigare för hennes skull. /Annika
Skicka en kommentar