lördag 26 maj 2018

Nytänkande


Vi kommer på fler och fler åtgärder för att minska Sandras stress. Och fler saker som har ställt för höga krav på henne, trots att vi förut tyckte att vi hade en väldigt kravlös vardag. Men tänker man till ordentligt i situationer där vi ser att Sandra är stressad, så inser man att det är mer krav än man tror.

Morgnarna har varit svåra för Sandra. Med oss föräldrar har det oftast fungerat, men eftersom det är så små detaljer (olika efter varje dagsform) som avgör om det ska bli en bra morgon eller inte så är det ju väldigt lätt att det spårar ur innan Sandra har kommit igenom alla krav som hon faktiskt utsätts för, trots allt.

När något o-funkar så måste man tänka till. Försöka hitta orsaker och åtgärda. För mycket och för höga krav måste tas bort om Sandra inte klarar det. Och vem är det som säger att man måste göra sig klar på toaletten på morgnarna? Och att man måste sitta vid bordet och äta frukost? Det måste man ju faktiskt inte alls. Huvudsaken att man blir klar och får i sig nåt.


Efter alla morgnar då Sandra har spårat ur redan innan toabesöket och sen inte velat äta frukost utan mest varit grinig, skör eller arg, så har vi funderat på alternativa lösningar. Vi har försökt bemöta Sandras stress genom lek som har funkat vissa gånger. Men det har verkligen varit en balansgång, och väldigt lätt att trampa snett.

Så har vi nu börjat få lite andra tankesätt och börjar lära oss lite om son-rise. Plötsligt insåg vi att det är fullt av krav på morgnarna, som man faktiskt kan ta bort. Nu ska vi bara prata igenom det, så alla berörda vet vad som gäller och fundera ut detaljer ordentligt så vi kan få in Sandra i nya rutiner utan att oroa.

Sandra känner krav så fort vi är nära. Det har alltid varit så, och hon låser sig väldigt lätt om vi tittar eller väntar eller bara är inom synhåll. Vi måste bereda vägen tillräckligt bra så hon kan så mycket som möjligt själv. Vi kommer minska alla moment på morgnarna så det inte blir några krav när Sandra är nyvaken och extra skör.

Borsta tänderna och håret kan vi faktiskt göra senare, när hon har landat lite i en aktivitet. Hon behöver inte äta frukost vid frukostbordet heller, utan kan få sin macka när hon är redo, bredvid sig i leken. Hon behöver inte ens få på sig kläderna direkt på morgonen. Vi ger henne kontrollen så hon känner att hon är redo först.

En annan sak som har varit svårt i alla år när vi är hemma och inte har haft det strikta schemat som fanns i skolan, är stressen över vad Sandra ska göra sen. Hon börjar fråga om det redan kvällen innan, och det är inte alltid vi vet.

Vi har uppfattat det som att hon måste veta och det har blivit jobbigt för henne (och oss) när vi inte har haft en ordentlig aktivitet och kunnat svara henne. Men nu tror vi inte att hon behöver veta, eller ens ha en ordentlig aktivitet, utan att det har blivit något som hon måste fråga om och om igen. Och att det är det som stressar henne mer än att inte veta. För hon klarar inte att ha för mycket information om vad som ska hända sen.

Men hur i hela friden löser vi det? Vi har funderat jättemycket fram och tillbaka och eftersom vi har trott att det är att inte veta som stressar så har vi informerat mer. Och vi har känt en press att alltid ha en ordentlig aktivitet redo. Men det har inte minskat Sandras stress.


Häromdagen träffade jag en från assistansbolaget och fick lite handledning. Vi ska nu prova att inte prata om eftermiddagen på förmiddagen. Fullt fokus på det vi gör ”här och nu” och när Sandra frågar vad vi ska göra efter maten så svarar vi att vi bestämmer det då. (Det kräver ju förstås att "här och nu" är tillräckligt intressant hela tiden).

Vi behöver inte heller ha en ordentlig aktivitet redo, eftersom vi följer Sandras intressen, och utgår från det. Det räcker med att vi går ut, och sen kan egentligen vadsomhelst hända. Vi har tagit bort promenaden vi hade förut, för den stressade bara. Nu går vi ut. Punkt. Men vi gör en hel massa roligt tillsammans när vi väl är ute, och vad det blir beror på vart vi hamnar i Sandras intresse för stunden.


Vi märkte en skillnad på Sandras stress över "göra sen" samma dag som vi började svara att vi bestämmer det då. Det kommer ju ta några dagar för henne att bli trygg i att inte veta vad vi ska göra sen. Att sen kommer ordna sig och bli rolig ändå, liksom.


Igår hade vi en väldigt lugn dag, utan låsningar och med aktiviteter som roade och var intressanta mest hela tiden. Trots att Sandra var lite trött frampå eftermiddagen så fungerade allt jättebra. Vi har lyckats ge henne kontrollen i dom situationer som förut gett henne låsningar. Vi håller på att ta oss ner för ”stress-trappan” nu.
.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det är fantastiskt att läsa hur ni lär nytt och anpassar och att det blir så bra!!
Kanske ni kommit till ljuset i tunneln nu, och hittat rätt. Kramar om och beundrar ert arbete❤️❤️❤️

Anonym sa...

Det här är verkligen så himla intressant! Jag är jätteglad att du orkar hålla i bloggen. För er måste det vara tudelade känslor? Glädje och lättnad över att ni verkar hitta något som får Sandra att må bra och utvecklas framåt. Och samtidigt sorg över att ni inte har haft insikten/kunskapen tidigare för hennes skull. /Annika