Vänskapsband med reservplaner

Hurra! Det ser ut att ordna sig imorgon J Det var på håret, minsann. Det blev trött-sjuka och vaknatt här, men under dagen idag har det gått åt rätt håll igen. Det bästa med trött-sjukorna är att dom är korta och intensiva. Det brukar vända ganska plötsligt, även om vi får hålla ribban låg nåt dygn efter. Hon blir ju så klart lite medtagen av att bara kräkas och inte få i sig nåt på ett dygn sådär.

Jag ska träffa några andra "diagnos-mammor" i helgen. Vi är ett helt galet, härligt gäng med liknande erfarenheter och väldigt starka band, och vi har sett fram emot den här träffen länge nu. Vi har ju inte precis plättlätt att få till träffar nån av oss, så det är ett pusslande för alla innan vi lyckas hitta samma dygn då alla kan.

Vi förstår varandra utan att vi behöver förklara nånting. Alla bara vet, känner igen och finns. Dessutom har vi samma strategier för att orka med dom jobbiga perioderna – Humor. Vi är alla väldigt positiva och fokuserar på det som är viktigt i livet. Och vi finns alltid för varandra i svackorna som kommer, oavsett hur stora eller små bekymmer vi behöver ventilera.

Det ska bli såå skoj att ladda batterierna en hel helg och jag kommer med all säkerhet att ha träningsvärk i alla skrattmuskler när jag åker hem på söndag.

Men det är lite oroligt också, för det blir svårare och svårare att lämna hemmet. Egentligen är man inte ensam med Sandra alls, men det har gått ibland om vi planerar och förbereder det riktigt noga. Alternativet är att söka extra korttids, men det är inte heller så ”bara” då det tröttar ut henne väldigt mycket att rubba ordningen. Tillvaron rubbas ju när en av oss åker iväg också, men det är lättare att låta henne få sin vila ordentligt hemma.

Det går förstås inte att göra så mycket mer än det absolut nödvändiga, eftersom det inte finns nån som kan förbereda och färdigställa när man är själv hemma. Då går all tid åt till Sandra och resten får man vackert lämna. Så, det är inget vi gör hursomhelst och jag vet inte om det kommer bli fler gånger.

Nu kommer jag inte vara längre än en timme hemifrån, så händer det nåt så tar jag en taxi hem. Vi har en reservplan med telefonkontakt så inget ska hända utan att nån märker det. Sandra kan ju inte be om hjälp. Det låter kanske överdrivet, men om nåt händer med Göran imorgon, och jag inte kommer hem förrän på söndag, så kan vemsomhelst räkna ut att det skulle innebära katastrof. Sandra går inte ens på toa, eller tar ett glas vatten utan hjälp. Vi måste ha reservplaner om vi ska kunna göra nånting utöver vardagens rutiner.

Nu tror jag absolut att det går bra, så jag kommer inte oroa mig, men utan en reservplan skulle det vara svårt att roa sig J

Återkommer efter helgen!

.