Att få bestämma, men inte fastna

Den senaste tiden har Sandra fått för sig att hon ska trycka igång sin timstock (tidshjälpmedel) varje morgon. Det är ju inga problem… om hon gör det.

Det här är en sån typisk grej som orsakar låsningar och utbrott. Alla små, små detaljer som måste ha sina fasta rutiner. Och där vi inte kan vara flexibla, för det bara skapar problem och oro.

”Jamen det gör väl inget om hon… nån gång…” kan andra säga. Men det gör jättemycket. Iallafall om ”nån gång” råkar bli två gånger i följd. Då har man ganska säkert snart ett problem att ta itu med.

Självklart testar vi gränserna ibland, och ger henne chansen att få göra avsteg i rutinerna, eller komma med egna idéer. Men man måste vara uppmärksam och bryta innan man har ett stort problem.

Som timstocken på morgnarna. Första gången fick hon trycka på knappen och var strålande glad. Andra gången gjorde vi likadant, för det var ju inget problem i världen. Tredje gången låste hon sig. Då blir det problem, för då kan hon inte trycka på knappen, och inte ens sträcka fram fingret så vi kan hjälpas åt. Och trycker jag på knappen så får hon ett utbrott, för att hon skulle trycka. Alltså slutar vi nu med det och jag trycker på knappen varje morgon. Punkt.

Så måste vi göra med det mesta. Eller, med allt, tror jag faktiskt. Det har sina sidor, och en del anser att vi ska vara mer flexibla. Men det gör henne mer orolig att få friare tyglar, så det funkar inte riktigt på henne.

Det här gör också att vi måste begränsa hennes egna initiativ, och möjlighet att få bestämma över sitt eget liv. Det är ju förstås inte så kul, och en hårfin balansgång som kräver att alla samarbetar och är lyhörda. Det gäller att tänka till ordentligt, och göra rätt anpassningar, för att hon ska få möjlighet till egna val med lagom (inga?) krav.

Ett annat sånt tydligt exempel är gosedjur på morgnarna. I alla år har Sandra haft ett gosedjur med sig till skolan varje dag. Och det har inte varit några problem, så det har hon fått ha, förstås. Sen började hon med att gosedjuret skulle ha kläder på sig. Och sen en väska med sig, med massa prylar i. Och jag skulle klä på gosedjuret varje morgon och proceduren blev större och större. Sandra visste inte gränsen, utan blev orolig av det istället.

Då fick vi bryta det och sätta en tydlig gräns. Ett gosedjur och inget annat. Då blev Sandra lugn, och det problemet var ur världen.

Något som vi har utvecklat för att hon ska få vara med och påverka sitt eget liv lite är frukosten. Hon åt knappt frukost förut, och det hon fick i sig tog en väääldig tid att äta. Hon kunde sitta i två timmar och få i sig en halv knäckemacka.

Vi provade med att hon fick ta med sig frukosten till skolan, för att hon skulle hinna vakna och bli sugen innan hon åt. Bara det att hon hade anpassade tider, för att inte krocka med övriga elever, och det innebar att hon inte åt frukosten förrän närmare halv tio. Då var hon ju inte hungrig till lunchen sen.

Då gjorde jag ett ”frukost-schema” med lite olika alternativ. Hon får nu välja på hård eller mjuk macka och två-tre olika pålägg, och ibland äggula (som Sandra vill ha det). Sen vi började med det äter hon frukost varje morgon, och på normal frukost-tid, dessutom J

Ha det fortsatt fint!

P.S. Bellan, jag förstod att du skulle gilla fotona i gårdagens inlägg ;)

.