onsdag 14 mars 2012

Svarar lite

Här har inte hänt nånting intressant egentligen. Vi har det bara skönt och njuter av att andas och ”bara vara” en massa. Men jag har fått lite frågor att besvara iaf, så det blir ett litet inlägg ändå :)


Photo by Maria undrar om Sandra hade fått sin diagnos när jag skrev anteckningarna som ni fick ta lite del av i förra inlägget.

Nej, mitt största sorgearbete gjorde jag innan hon fick sin diagnos, som hon fick när hon precis hade fyllt sex år. Eller, hon hade ju fått diagnosen ”lätt utvecklingsstörd” innan, men jag kände att det var nåt annat även om jag inte visste tillräckligt om autism för att förstå Sandras svårigheter.

Det blev många missförstånd och jag ställde på tok för höga krav på henne innan hon fick rätt diagnos och jag lärde mig förstå henne. Det var synd om henne då, men det hjälper ju inte att tänka på det, utan jag gjorde ju så gått jag förmådde av det jag hade just då.

Själva diagnosen var så klart jobbig att få, men också en lättnad. Nånstans visste jag, och vi kände ju att vi hade hittat rätt när hon fick den. Och då vände sorgen strax efter det.


Susanne undrar lite över min familj eller släkt.

Vår släkt är väldigt liten och tyvärr har jag inga syskon. Den lilla släkt vi har är inte tillräckligt intresserade av vårt liv för att det ska fungera att hålla nån vidare kontakt.

Det är inte helt enkelt att hålla kontakten vid liv, eftersom vi inte har tid och ork att anstränga oss så värst mycket. Så det krävs en hel del av andra för att vi ska kunna ha nån kontakt. Dessutom behöver andra vara intresserade, och vilja lära sig om autism, om dom ska kunna förstå oss alls.

Och eftersom det intresset inte finns, så har kontakten runnit ut i sanden. Finns det ingen som hör av sig, frågar och vill veta, så är inte vi dom som ringer upp och berättar heller. Nu vet jag att dom har hittat min blogg, men eftersom dom inte säger nåt så vet jag inte hur intresserade dom är.

Är dom intresserade så är det ju trist att vi inte får veta det. Är dom inte intresserade så får det ju vara. Jag har varit jätteledsen över det, men nu har jag släppt det och går vidare med allt fint vi har i vår egna familj, och gläds åt alla fina vänner vi har. Och det känns otroligt skönt.


En del människor är ju inte lika öppna som jag är, och har väl inte nåt behov av att berätta nåt. Men jag har det och det är liksom bara att acceptera. Fast jag tror att det finns en del åsikter om att jag bloggar. Dom flesta i vår släkt är inte så öppna, man pratar helst inte. Och andra får ju vara som dom vill, men jag är inte sån och vill inte vara det heller.

Så är det med det :) Idag kommer Sandra hem och det blir intressant att se hur hon mår så här första veckan efter influensan. Det är utflykt i skolan och det gillar ju damen, förstås. Ni som inte har följt min blogg kan klicka HÄR för att få se lite bilder från en sån utflykt som Sandra gör en gång i månaden, hem till Maria.

Dom andra eleverna gör en annan utflykt, men eftersom det tar väldigt mycket energi från Sandra att göra utflykter tillsammans med dom andra, så har hon en egen anpassad utflykt istället.

Det är så himla bra, för det är Maria som är vår extra assistent också, så ni förstår ju att hon gillar att vara där :)


Ha en fin dag!

♥ Kram ♥

8 kommentarer:

A sa...

Hej. En fråga bara. Har de andra i Sandras klass lättare autism? Tänkte med tanke på att de klarar av att vara med på den stora utflyckten som skolan gör.

Annika N sa...

Ha en fin dag med Sandra och Göran <3

Kram !!! Annika

Tina sa...

Ja vi väntar ännu tappert på besked om när utredningen om autism ska dra igång. Skulle varit i höstas, blev uppskjutet till våren....och inte hört nåt än. Dax att ringa igen tror jag. Vill veta om det är autistiskt för kunskapen om hur vi ska tänka och hur vi ska agera. Kram vännen

Bellan sa...

Har inte läst ditt förra inlägg än, har inte fått vara ifred så jag kan koncentrera mig. Men ska bli intressant att läsa dina anteckningar där. Jag är glad för att du delar med dig av ditt liv och dina erfarenheter, det betyder så mycket för mig!

Kram på dig bästa och goaste Nina ♥
//Bellan

Photo by Maria sa...

Om din släkt vill så har de fått den information och lärdom de behöver om de läst igenom din blogg, men bara om de vill ta det till sig.. Och hör de inte av sig så är det deras förlust, de mister en kontakt med en underbar familj.. En speciell familj.. En familj som jag ser upp till och är imponerad av.. En familj jag är stolt över att ha lärt känna via blogg och ännu stoltare över att få lärt känna mamma Nina i verkligheten..

Njut var minut!!

Kram Mia

Annelie L sa...

Skulle vilja kopiera Mias kommentar och sätta den här hos mig. För precis så tycker jag också.
Sen måste jag säga, vilka härliga bilder, vilka kontraster till varandra.
Kram gullfia // Annelie

Susanne sa...

Vilka härliga bilder!
Sandra ser ut att må jättebra när hon får vara tillsammans med djur.
Så underbart att ni har Maria :-)

Synd med din släkt, om dom läser din blogg kunde man ju önska en och annan kommentar. Men det är nog lika bra som det är. Jag känner igen mej själv lite i detta.
Jag har heller inga syskon, mamma lever än hon är 91 och är delvis beroende av mej. Har en kusin som jag har bra kontakt med, vi trivs tillsammans men han bor 40 mil bort. Jag saknar inte mina andra kusiner dom är 10-15 år äldre så vi har aldrig haft ngt gemensamt.
Nog om mej.

Kramar och ha det gott min vän!

Maritha sa...

Mia slog huvudet på spiken!!!!!

Jag upplever dig som en stark person som vet sitt rätta värde och vill man inte ha dig som du är så är det deras förlust men det är tragiskt!!!

Så glad att du finns i mitt liv <3

Kram Maritha