onsdag 22 juni 2011

Framtidstankar

Jag tänker ibland på hur det kommer att bli när Sandra ska flytta hemifrån. Jag får ju då och då höra att jag måste släppa taget, och låta andra ta över lite mer. Men det är lättare sagt än gjort det. Ändå tror jag att jag tänker på det mycket mer än föräldrar till ”vanliga” barn gör. Jag tror inte att ”vanliga” föräldrar behöver börja bekymra sig över hur det ska gå med flytten redan före tonåren.

Men jag har tänkt på det till och från ganska mycket. Och en sak är säker, så länge jag orkar så kommer jag aldrig att släppa taget förrän det finns andra som tar emot! Så är det bara! Har man ett barn som är beroende av andra så är det andras ansvar att barnen får det bra. ”Vanliga” barn kan ju påverka sitt liv själva.

Nu går jag ju inte och oroar mig jämt och ständigt, men tankarna finns där och dom gör mig lite ledsen ibland, och det handlar inte bara om separationsångest och att Sandra har varit mitt liv i snart 17 år. Det handlar allra mest om att hitta ett boende åt henne, med personal som respekterar och tycker om henne på riktigt. Personal som ser till att hon har det bra och kan läsa av hennes signaler och se till att hon får det hon har rätt till, även om hon inte själv kan be om det. Jag undrar hur hon kommer att ha det när jag inte längre är där, och det är inga lätta tankar.

Nåja, nog om det. Igår njöt vi massa ledigt, men först åkte vi och handlade mat och annat nödvändigt. Bl.a. en ny grill.


Den gamla hade gjort sitt, kan man säga…


Frampå kvällskvisten invigde vi grillen och hade det allmänt gott i kvällssolen som kikade fram då och då.


Plötsligt satt Herr eller Fru Talgoxe på garagetaket med en larv i näbben och tittade på oss och då förstod vi att det var full aktivitet i Sandras holk :) Det var bara för oss att flytta iväg bordet, och Sune… en bit så fågelföräldrarna vågade sig fram till sina hungriga ungar.


Vi trodde boet var övergivet och hade tänkt ta ner och laga holken som håller på att gå sönder lite, men det var ju tur att vi inte hade så bråttom med det. Nu hoppas vi bara att den håller tills ungarna har flugit ut.


Senare blev det bastu faktiskt. Lite småruggigt väder gjorde oss sugna på det. Den här ledigheten känns lång, men har varit toppen på alla sätt och vis och vi har hunnit med både det ena och det andra. Idag kommer Sandra hem och vi får väl se hur pigg hon är innan vi bestämmer hur resten av veckan blir.

Tack för komplimangerna ang. mina foton, vad glad jag blir! Gå gärna in på min fotosida på facebook ni som inte har gjort det. Där lägger jag dom bilder jag gillar bäst, sen blir jag glad över en liten gillamarkering också, förstås :) Och då kan man vara med i den nya tävlingen som jag startade igår.

Må så gott och var rädda om er!

♥ Kram ♥

7 kommentarer:

Anonym sa...

Godmorgon i blå huset!
Tänk det där med framtida boendet, det måste verkligen vara tufft att tänka på. Hur ska du veta att Sandra få det bra? Hon kan ju som sagt inte tala om för personalen på boendet vad hon behöver.
Jag skulle ha supersvårt att släppa taget just av den anledningen att ingen kan älska och bry sig om ens barn lika mycket som man gör som förälder.
Jag tänker också mycket på framtiden, på hur det kommer att gå för Junior även om han kanske inte kommer att behöva så mycket stöd.
Men jag är nog ganska "hönsig" vad gäller det där. Jag är så otroligt rädd att Junior ska fara illa eller bli alltför missförstådd.
Så jag känner igen den där oron och sorgen inför framtiden. Visst, det kan ju såklart bli hur bra som helst också, men att släppa taget innan allt verkar bra - nej det kommer inte jag att klara av heller.
Skönt med ny grill, den andra såg lite ostadig ut ;)
Nä, nu vill vi ha lite mer sommarvärme så det går att åka och bada!
Kramar om dig vännen. Ha en fin dag med en pigg och glad Sandra!
Lena

Annelie L sa...

Jag tror nog att Sandra kommer att få ett bra eget boende när hon är mogen för det. Det kommer hennes fina mamma att se till. För precis som du säger så kommer du inte släppa taget från du är övertygad om att någon tar emot och kan ge Sandra allt det hon behöver. Du kommer att finnas där för henne så länge hon behöver, och du kommer att "lära upp" personal som du och Sandra valt och tycker om, så det kommer säkert bli bra i sista änden, oroa dig inte allt för mycket, lägg din energi på nuet, där ni befinner er just nu.
Visst känns det underbart att få se fåglar (och andra djur) på så nära håll, tänk när talgox ungarna börjar titta ut, så mysigt det blir att sitta och titta på dom en lagom bit där ifrån.
Hoppas ni får en skön och vilsam dag idag också och att Sandra är på gott humör när hon kommer hem.
Massor av go kramar till dig min fina vän.
Kram Annelie

Maritha sa...

Kan förstå att det finns i tankarna hur det ska bli med ett bra boende för Sandra. Det är bara hoppas att det finns ett där chefen är chef och kräver det som behövs av personalen.

Så skönt ni hade det med grill och Talgoxarna, jag sitter och tittar på Flugsnapparen och hör att det är många små ungar i holkarna.

Hoppas Sandra är pgg och strålande när hon kommer hem och att ni får en fin dag!

Kram fina Nina! / Maritha

ann sa...

Jag har samma funderingar som dig.Jag har också ett barn med Autismen men han är 11 år.Min mamma pratar redan om att sätta han på lista till ett boende.En lärare på skolan och en person på eftis har frågat varför jag inte vill ha honom på kortis.Jag känner själv att jag inte litar på personalen på eftis och vill ha med honom i familjen,så jag gör det så länge jag orkar.Jag måste släppa lite i taget och det måste vara när jag är redo.Han är på skolan och har eftis efter skolan men alla lov är han hemma.Jag jobbar vecka/vecka på ett åldringshem pga min livsituation.Det är mitt val ingens annans.Vad härligt med en fågelfamilj i fågelholken.Kramar från Åland.

Photo by Maria sa...

Ja du Nina.. Alla har vi olika oro över våra barn antingen de har en diagnos eller inte.. Viss del av den oron du har har inte jag med mina barn men jag har en del oro som du aldrig kommer att ha med Sandra, så är det ju..

Att släppa sitt barn till en annan värld är aldrig lätt och att släppa helt kommer man aldrig som förälder att göra, och särskilt inte när man har ett barn som Sandra.. Men att börja acceptera att det finns andra som kan klara det och där barnet kan må bra det måste man annars kommer det aldrig att funka..

Där jag jobbar så jobbar ju mamman med men i det mesta så har hon släppt och låter alla vi andra som arbetar ta initiativ och bestämma utan att rådfråga med henne över allting.. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha henne som mamma enbart där och inte som en arbetskamrat men det funkar det med även om det kan vara svårt att skilja på det ibland.. Nu jobbar hon ju natten som jag och det tror jag är det bästa om man skall jobba med sitt eget barn efter en flytt..

Grilla är gott :-) Och vad kul att det flyttat in hyresgäster i Sandras holk.. Kul att se sedan när ungarna vågar sig ut på sin första flygtur..
Såg på ett ställe där de satt en webkamera i en holk, då kunde man följa allt i holken från inflyttning, äggläggning, matning av ungar och utflytt.. Häftigt..

Ha nu en fin fortsatt onsdag..

Kram Mia

Bellan sa...

Djupa tankar om framtiden... inget lätt kapitel. Förstår att du funderar över hur det ska gå. Hoppas att det kan fungera med att du "lämnar över" lite succesivt, så att ni båda slussas in i det nya när det blir aktuellt. Att både boendet och personalen kan slussas in på ett smidigt sätt lite i taget borde ju vara en fördel för alla parter.

En annan har inte hunnit tänka så långt än på allvar, fullt upp med skolkamp och allt vad det har varit, men tids nog är man ju där. Hoppas du fortsätter att blogga så man får följa ert liv.

Vad gulligt med era talgoxar! Du kanske kan få några fina foton på ungarna sen :)Ser fram emot dem!

Kramar om dig i dina funderingar!
//Bellan

Mamma Z sa...

Dum fråga kanske, men har inte Sandra alltid rätt till assistent till en viss ålder??

Ja du, klart att tankarna finns där på framtiden..hur det blir och hur samhället kan stötta upp.. När sam fyller 18 blir han myndig och jag har ingen rätt alls att lägga mig i. Hemska tanke. Hur blir det för er då Sandra fyller 18?
Tror alla är fundersamma kring sina tonåringar och vi som är så bundna till våra barn eller tvärtom snarare, känner av detta ännumer än andra..
släppa taget..inte lätt alls..tror man är mamma hela livet och vill ha kontroll.. Jag får fast jag nu är 41 skicka sms till min mamma när vi kom ner till Hunnebostrand att resan gått bra..skratt.. Brukar tänka så att jag är ju fortfarande hennes dotter..

Stor kram fina du!!