fredag 24 juni 2011

Pigg och rustad för helg

Sandra vaknade strax innan jag tänkte väcka henne, pigg och glad och kom iväg till fritids utan några som helst problem.

Sen var ju jag sugen på en prommis i regnet, men Göran hade jobb att fixa och då blev jag mer sugen på att njuta av egen tid inne. Så det blev ingen prommis, men det gick inte precis nån nöd på mig för det. Jag njöt av en ”göra-ingenting-dag” istället.


När Sandra kom hem var hon nöjd och tillfreds, även om dagen hade varit lite upp och ner för henne. Hon ville se den senaste filmen som hon har gjort i skolan. Det är tre kortare filmer och man måste starta varje film med fjärrkontrollen.

När en film är slut så brukar Sandra sitta tyst i soffan tills jag upptäcker att jag måste gå dit och starta filmen. Hon har svårt att be om hjälp och det är en sak vi jobbar med både hemma, på korttids och i skolan. Men svårt är det och har alltid varit.

Så igår, när jag satte på filmen, så sa jag att hon skulle säga till när den var slut så jag kan komma och starta den igen. Och vet ni vad, hon sa till! :) Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det!


Sen orkade hon t.o.m. gå ut en stund och blåsa såpbubblor innan kvällsrutinerna tog över här. Ja, allt flöt på bra och damen var pigg och glad mest hela tiden. En liten stund i tv-soffan och en sväng på fb fick det bli för min del innan jag dök ner i sängen och tvärsomnade.

Ang funderingar och oro inför framtiden. Vi har nog inte mer oro än andra, bara en annan oro :) Jag tror att jag förstod vad du menade Nattmia, frågan är om jag förklarade vad jag menade tillräckligt bra, haha!

Det där med olika oro håller jag helt med om och jag är väldigt tacksam över att slippa en massa oro som ”vanliga” föräldrar har. Särskilt i tonåren… Inte för att jag tror att jag är en hönsmamma, men jag kan inte veta eftersom jag inte har den erfarenheten med sån oro. Jag skulle säkert vara orolig för en hel massa, men det tror jag dom flesta föräldrar är.


Fast det jag ville få fram i mitt inlägg var egentligen inte oron, utan mer förväntningarna från omgivningen om att man måste släppa taget. Och jag tror inte att ”vanliga” föräldrar får den typen av frågor. Iaf inte redan när barnen är runt tio år.

Man ifrågasätts för att man inte kan släppa taget och det var mest det jag menade. Att man inte kan släppa taget om en person som är beroende av andra förrän det finns andra som tar emot. Och att jag började tänka på den framtida flytten långt tidigare än vad man behöver göra i vanliga fall.

Jag får också frågan då och då om varför vi inte tar in fler assistenter runt Sandra, och det har också en orsak. Visst skulle det vara toppen om vi tänker egoistiskt, men för Sandras skull väljer vi att vänta med såna förändringar och det beror på att det inte är så många år kvar innan det händer en massa för henne som kommer att ställa till det och skapa oreda. Därför tycker vi att det är viktigt att hon får lugn och ro nu. För ju tryggare hon är desto bättre kommer hon att klara förändringarna som blir när skolan slutar.

Hade hon varit yngre så hade det varit en annan sits, då hade det varit värt att ta in fler personer runt henne nu och hon skulle ändå hinna bli trygg innan det är dags att flytta.


Vi är tacksamma över att Sandra kommer att gå kvar i samma skola till det år hon fyller 21, så än behöver vi inte våndas, men det kommer att bli en rejäl omställning för henne då. I hennes värld finns inget annat än skolan, fritids, korttids och vi här hemma. Allt det kommer ju att försvinna när hon blir vuxen och ska flytta. Men vi är iaf förberedda så det kommer så klart att gå bra, men det räcker med det och vi vill inte stöka till det mer än nödvändigt.

För avlastning har vi ju så vi klarar oss, och det är Sandras behov som får styra för det är det som är viktigast så länge det inte går någon nöd på oss föräldrar, och det gör det ju inte :)


Nu får jag önska er en riktigt trevlig midsommar! Hur vi ska fira får jag berätta om imorgon, för nu vet jag inte så mycket. Väder och humör får styra, men några större arrangemang blir det inte.

♥ Kram ♥

8 kommentarer:

Emma sa...

Ja du, detta med våra barn och flytt, jag blev ifrågasatt ang Richard redan när han var 4... Han kan väl inte bo hemma? Tänk på syskonen! Hur bra mamma hade jag varit till dem om jag lämnat bort en del av våran familj..? Jag hade inte fixat det, man lämnar inte bort ett så litet barn om man absolut inte måste... Och jag fixade det! Barnen mår bra, även om det svänger lite ibland... Men storasyskonen är så stolta över sin bror, och vill inte vara utan honom... :-)glad att jag gick på känsla och inte påpressningen... <3

Annelie L sa...

Jag fick ju aldrig den frågan om att släppa taget om vår dotter när hon bara var i tioårsålder. Men det var väl då hennes problem började på allvar och när hon sedan blev äldre tyckte allt folk att jag beskyddade henne och "hönsade" med henne allt för mycket.Min chef kunde inte förstå att jag inte hade möjlighet att följa med på övernattningar med jobbet , hon var ju 14 år tex. Men hon klarade helt enkelt inte att vara ensam, hennes ångest var alldeles för stark för det....Det var knappt hon klarade det dagtid Så har det hållit på, hon har varit beroende av mitt stöd och min trygghet, att jag alltid funnits tillgänglig, mer eller mindre ända tills nu när hon är 26 år. Många kan inte förstå det, men så har det varit. Det går naturligtvis inte att jämföra med Sandras behov, men jag kan kanske se lite hur folk tänker runt omkring....
Vilken underbar känsla att höra Sandra säga till och be om hjälp. Förstår att du känner dig stolt, stolt ska du även vara för dina fina bilder, du har verkligen hittat ett stort intresse. Hur går det för Sandra, tycker hon fortfarande om att fota?
Midsommar kramar till er alla.
Annelie

Maritha sa...

Vad härligt att hon sa till när filmen var slut, ett stort steg!

Önskar er en fin Midsommar!

Kram Maritha

ann sa...

Jag känner igen det där..Jag känner också en enorm glädje över de små framsteg min son gör,det är otroligt när han gör något som man tränat under lång tid.Vårt mål är att skolan-eftis-hemma skall göra samma sak men tyvärr har inte eftis den tiden.Jag har då tänkt att göra bara en så är det bättre än ingen.Jag gläds med dig i Sandras framsteg.Alla gör vi vad vi tycker är bäst för våra barn i olika situationer.Ha en glad midsommar!Kramar från Åland.

Mib sa...

Jaaa du, mina katastrofala upplevelser om folk som tycker att jag ska släppa taget tror jag att du har förstått... kanske. Om inte så satt jag ju på ett möte i april där verksamhetschef, läkare och boendepersonal samt chef tyckte att jag la mig i för mycket.... Men men, nej man kan inte släppa taget förrän det finns en trygghet i vad som tar emot våra älsklingar. Och det tänker jag inte göra nu heller så det så! Fast jag tror ändå att jag tänker mig lite mera för när det gäller vad jag säger till Tjabolina. På det stora hela så måste jag ändå säga att det fungerar bra för henne att bo i egen stuga. De flesta av personalen tycker hon om, men även om de hon inte tycker om är få så hjälper ju inte det.... för när det blir osämja mellan de få så är inte det bra alla fall.
Jag tänker också som du att det inte finns felbeteende utan att det handlar om att omgivningen ställt fel krav istället. För oss handlar det ofta om att man missbedömer Tjabolinas kommunikationsförståelse. Hon är så bra på att använda ord så folk omkring också tror att hon förstår så mycket av det man säger till henne. Och det gör hon ju ibland men ofta blir just det där fel.
Jag hoppas ni får en fin midsommarafton! Vi skulle också behöva ha lugn och utan gäster men nu blev det inte så och vi får försöka ro det hela i land....
Kram på dej Nina. Som alltid är det så intressant att läsa om eran juvel! Min dator är väldigt seg så kommentarerna blir få men jag läser och tycker du beskriver allt så himla bra!

Bellan sa...

Vad roligt att läsa om framsteg här, att Sandra sa till! Man gläds över varje litet steg framåt.
Ni är alltid så förståndiga och ni tänker alltid på Sandras bästa - heder till er!
Kramar om er och hoppas ni får en fin och skön helg!
//Bellan

Mamma Z sa...

Tittar bara in och ger dig en välförtjänt midsommarkram :-)
Hoppas ni fick en bra afton!!

Anonym sa...

Klart att alla föräldrar är oroliga, men du har ju nåt helt annorlunda att oroa dig inför. För tänk att vara så beroende av en massa människor man inte känner??? Det är inte lätt att lämna över det käraste man har i händerna på människor som man inte känner alls.
Sen behöver man ju såklart inte vara orolig för en massa annat som vanliga tonårsföräldrar oroar sig för...
Kram på dig//Hönsmamman Lena