torsdag 22 oktober 2009

Lite onödigt väl...

Det dyker upp en hel del erbjudanden i brevlådan nu. Går man i nian så har man ju hela livet framför sig och ska välja inriktning… Det dimper ner förfrågningar om gymnasium och språkresor titt som tätt. Det gäller ju inte oss, så jag slänger det i pappersåtervinningen utan att ens öppna det. Men jag kan tycka att det är onödiga utskick. Det måste kosta en massa onödiga pengar att skicka ut all denna information till fel personer. Så mycket papper som bara åker i soporna, en massa extra jobb och portokostnader… Behövs inte dom pengarna på bättre ställen i dessa besparingstider?

Dessutom är det säkert jobbigt för väldigt många att hela tiden bli påminda om att barnen inte har samma förutsättningar som andra. Just det läste jag i bloggen ”Mina älskade ungar” imorse. Så jag är inte ensam i mina funderingar kring dessa utskick. Nu har jag inte några större problem med det längre, men det var jobbigt när jag var mitt i sorgen. Det hände att det kom inbjudningar till teater, gymnastik, körer, sommarlovsaktiviteter, mm… Det var jobbigt när det stod att ALLA var välkomna. Ibland kände jag för att anmäla Sandra…

Jaja, nog med funderingar. Igår kom iaf vår solstråle hem och sken med hela ansiktet. I handen hade hon en påse bullar och en flaska svartvinbärssaft som hon hade gjort i skolan. Det var så fina bilder i kontaktboken på hur hon hade jobbat i köket :) Så när det blev tv-dags fick hon bjuda oss på sitt fika i soffan. Gott och mysigt tyckte vi alla!


Imorse var det på vippen att damen fick en ledig dag. Hon har ärvt mitt morgonhumör… Men när hon väl hade vaknat till ordentligt, och fått i sig frukost, så gick resten av morgonen bra och hon kom iväg iaf. Lite orolig är hon inför en ny aktivitet som vi bestämde sist vi hade möte i skolan. Nämligen att handla. Hon fixar sin inköpslista, som än så länge består av två varor, dagen innan i skolan och har med sig pengar hemifrån. Vi skriver i kontaktboken om det är nåt vi behöver, annars är det ju handling för Sandras skull. Men det finns ju alltid nåt som går åt här hemma.

Så småningom har vi väl tänkt att hon, ibland, kan köpa sitt lördagsgodis. Då gissar jag att det blir mer roligt än läskigt… Men vi har bestämt att vänta med det, eftersom Sandra gärna vill tro att man måste handla nåt gott varje gång man går in i en affär. Så det blir ett fasligt tjatande när vi ska iväg på sånt, dom få gånger det händer att hon är med. Det är samma sak när vi är ute och cyklar på somrarna. Det har ju ofta blivit en affär som mål på cykelturen, och en glasspaus… Så varje gång vi ska cykla är det tjat om glass. Vi måste träna på att kunna cykla utan att köpa glass…

Att handla är ju jobbigt för Sandra, samtidigt som jag tror att hon tycker det är roligt. Men det vet vi ju inte. Vi får se hur det går och går det inte så ändrar vi, men man får ju ge det en chans. Hon reagerar ju negativt i början, innan hon vet hur det hela ska gå till och vilka ”faror” som kan dyka upp på vägen, mest i form av andra kunder och köer.

Handlingen, och andra utflykter hon gör, har ett annat syfte också, nämligen att hon får en promenad. Hon är inte med på gymnastiken eftersom hon inte fixar det. Så då försöker vi få in lite rörelse och motion på annat sätt. Så länge det är barmark och ingen halka ute så går det jättebra för henne att promenera. Hon orkar gå ganska långt och det är ju toppen! Det är svårare när det blir halt, för halka är bland det värsta hon vet. Med hjälp av broddar kan hon iaf ta sig mellan taxin och dörren, men några långpromenader blir det inte.

Idag är det grått och småregnigt ute, men Göran tillhör den skara människor som anser att det inte finns något dåligt väder... Jaja, folk får väl tycka vad dom vill om den saken men jag gillar regn om jag är inomhus! Fast det blev regnkläder på idag och det var ändå rätt skönt när vi kom in efter en timmes promenad.

Tack för alla tips jag fick igår! Vi är på G att skaffa en sån där extern hårddisk, behöver bara lite hjälp först, så det blir rätt, lixom :)

Ha det så bra allihop!
Kramen!

4 kommentarer:

Photo by Maria sa...

Tyvärr finns det ju inget register på vilka som inte skall ha såna utskick och det kan ju vara bra på ett sätt, ingen stämpling.. Men jag kan förstå att det kan vara jobbigt som förälder..
Min kusin fick inbjudan till verksamhet i kyrkan ett år efter hennes barn hade gått bort, där undrar man ju hur det gick till.. :-(

Vad kul att Sandra fick bjuda på ngt hon gjort i skolan..
Handlingen kommer säkert att funka bra när hon väl fått det som rutin :-)

Kram på er
Mia

Sussi sa...

Halloj full rulle som vanlig.
Alla dessa träd som man inte ens kollar på, reklam mm.
Det känns så onödigt.
Tack för dina uppåt kramar, det är verkligen skit jobbigt just nu, skalle är i kaos.
Kram
Sussi

Anonym sa...

Jag har varit inne på samma tankar som du idag! När den stora högen med reklam damp ner i hallen. Det är helt bort i "natta" tycker jag också att det inte görs någon urskiljning på vad och vart man skickar. Stackars skogen försvinner ju i onödan! Det värsta för mig är att jag har så svårt att bara kasta reklamen rakt av liksom, så när den kommer så blir jag sittande och det tar ett bra tag att gå igenom alla reklamlappar och tidningar! Jag blir riktigt stressad av det, ändå vill jag inte säga nej tack till all reklam! Men man behöver ju inte få sådana mängder! Det måste ju vara ett stort resurs-slöseri! Nej, fy vad dumt, det räckte med en fjärdedel av allt som skickas ut! Ha det gott!
Kram från Myrra!

Anonym sa...

Ja visst slösas det med allt papper vi får och utan urskiljning.
Vad kul att ni blev bjudna på hennes egna bullar, så stolt hon kan vara. Bra träning med att handla och att styra det till att inte bara vara gott från affären, skulle nog alla barn behöva!

Ha en fin helg hela familjen!
Kram Maritha Q