torsdag 8 oktober 2009

Ännu ett lååångt inlägg :)

Jag ringde till skolan igår, för att fråga om Sandra verkade trött och om det stod i kontaktboken ifall dom hade fått i henne medicinen på korttids, men dom hade inte tid att svara, vilket inte är så konstigt mitt i skoldagen. Så jag pratade in ett meddelande på telefonsvararen. Eftersom ingen ringde så hade dom säkert fullt upp så jag förberedde mig på att få hem en mycket trött tjej efter både korttids och utflykt. Dessutom har hon ju varit skör ett tag.

Jag gjorde inte ens i ordning för medicin och bad för jag tog liksom förgivet att hon inte skulle orka utan att hon skulle vara ledig som idag.

Så kommer taxin och jag ser bara ett stort leende i framsätet! Ut studsar en strålande glad Sandra och utan minsta protester går hon in, klär av sig och visar stolt foton från utflykten som hon har med sig hem. Käkar lite mellis medan jag förbereder medicin och bad, som hon sen fixar utan tjafs. Men alltså!!! Fattar ni? Jag var verkligen beredd på motsatsen. Vad glad man blir när det bara funkar plötsligt!

Hela eftermiddagen och kvällen var hon hur glad och go som helst. Inte minsta spår av nån trötthet fanns det. Katterna var med nästan hela tiden, förutom vid medicin, bad och kvällsrutiner. Och det gick hur bra som helst!

På tal om katterna så var dom sig mer lika igår. D.v.s. vilda, men inte helgalna. Dom måste ha fått nån knäpp efter sövningen i förrgår! Så lugna är dom då rakt inte, men som sagt, i förrgår var dom extrema. Dom kunde vara utsläppta hela dagen utan att riva huset. Vi lekte och busade, kelade och gosade. Så nu tändes ju ett litet hopp igen. Kanske går det trots allt att behålla dom. Om dom bara kunde låta bli tapeterna också…

Igår kväll skulle jag prova med citron. Jag har hört flera säga att katter AVSKYR citron. Inte våra katter! Tapeten blev väldigt intressant! Så jag tog vad vi hade, nämligen hårspray, så hoppas vi att tapeten får sitta kvar på väggen nu!

Förslaget att dela på katterna är säkert en lösning som kan funka. Jag har varit inne lite på det, men Göran vill inte. Han vill ha båda eller ingen, och tycker synd om dom ifall vi delar på dom eftersom dom är så tighta. Men jag tycker väl att det är bättre med en katt än ingen och tror nog dom fixar det. Fast jag tror inte jag skulle kunna välja en… Eller snarare välja bort en… Så känns det lite bra att dom har varandra när vi är upptagna med annat, så dom inte är ensamma då. Nåja, vi får väl se. Blir det ett måste att göra nåt så får vi ta diskussionen då. Håller mest tummarna för att båda kan vara kvar.

Eftersom Sandra inte var så trött som jag trodde att hon skulle vara, när hon kom hem, så blev det ingen ledig dag för henne idag. Det är hon ju säkert glad över även om jag inte har frågat. Hon gillar ju skoldagarna bäst. Jag gillar dom också, för då hinner jag fixa lite som jag inte hinner när hon är hemma.

Nu är det ju bara två vardagar kvar innan Sandra fyller år, så jag har bara två raster på mig att städa, (fönstren skippar jag igen, dom hinns inte nu heller) hämta Sandras medicin på apoteket, slå in paket samt köpa glasstårta. Ja, köpa glasstårta skulle jag ju kunna skicka Göran att ordna på lördag, förstås. Så slipper jag slösa med min ”rast-tid” till det.

Det låter inte mycket, men jag kommer nog inte hinna så mycket mer under dom timmarna jag har på mig. Jag måste ju göra det vanliga också, förbereda allt innan Sandra kommer, medicin, mellis, kvällsschema, kvällsrutiner, schema för morgondagen, kläder, och middag. Helst hinna äta lite själv också. Humöret blir bättre då, lixom. Gärna duscha också, men det är ju lyx att hinna under rasten, det brukar oftast bli en snabbis på kvällen. Nån prommis kommer jag iaf inte hinna mer den här veckan.

Jag tänkte avsluta med att svara på lite frågor jag fick efter förra inlägget:

”Jag blir lite nyfiken på när och hur ni märkte att Sandra hade Autism”
Vi märkte ganska tidigt att det ”var nåt” Sandra var inte ett år när vi började bli oroliga och vände oss till bvc. Fast det dröjde ända till hon fyllde sex år innan hon fick rätt diagnos. På bvc var jag bara en ovanligt orolig morsa som inte lekte tillräckligt med mitt barn… Vi såg ett program på tv om en pojke som hade autism och då kände vi igen så mycket och förstod att vi äntligen hittat rätt. Den här biten hade underlättat både för oss och Sandra om dom hade haft lite kunskap om autism på bvc så dom kunde ha skickat oss på utredning direkt!

Det första vi märkte var att Sandra var en väldigt nöjd bebis. Hon brydde sig inte om ifall vi lämnade rummet. Hon brydde sig inte om att försöka få tag på leksaker som låg en bit bort. Hon var inte speciellt nyfiken utan mest nöjd med det som var.

Ju äldre hon blev desto tydligare blev det att hon var senare i utvecklingen och fortfarande inte särskilt nyfiken. Hon drog inte fram leksaker. Hon undersökte inte. Hon var bara nöjd, liksom.

Talet var sent och hon lärde sig gå senare än dom flesta, vid 16 mån.

När hon blev äldre så nådde man inte fram, liksom. När man blev arg så reagerade hon inte. Och hon ville inte gärna kramas…

”Går hon i en vanlig skola”
Sandra började i en särskola det år hon fyllde sex år, strax innan hon fick sin diagnos. Efter några år så bytte hon till en skola för elever med autism och det är det bästa vi gjort.

”Hur funkar det med kompisar”
Sandra frågar inte efter kompisar, men tycker om att vara tillsammans med personer som klarar att ta hänsyn till henne och hennes svårigheter. Hon har inga egna kompisar som hon träffar på sin fritid, men hon tycker om att vara tillsammans med några av eleverna i skolan och några av gästerna på korttids. Och hon tycker om, och är omtyckt av, våra nära vänners barn.

”har hon reagerat på sin diagnos och funderat på varför hon inte är som andra”
Nej, hon är inte riktigt medveten om det även om vi pratar öppet om det hemma och kan säga ibland ”Det är för att du har autism som du tycker det är jobbigt” t.ex. Sandra är fortfarande väldigt nöjd med det som är och hon är positiv till det mesta. Om hon mår bra, förstås, som för dom flesta av oss.

Det var lite kort. Men det är bara att fråga så berättar jag mer.
Nu sitter solstrålen och käkar frukost och morgonen är lugn. Ingen oro och ingen stress!
Önskar alla en fin dag!
Kramen!

5 kommentarer:

adali sa...

gomorron, det är alltid lika intressant att läsa din blogg, att ha sandra och inte ha sandra tycker jag det verkar som, jag menar hon är där, men pga sin sjukdom alltid lite på distans. det är lärorikt att se vad mycket jobb du har även om sandra är i skolan emellanåt. det begriper nog inte folk ibland...
kram på dej och lycka till med katterna

Camilla & CH sa...

Jag beundrar dig verkligen som verkar ha en sådan ordning på allt kring Sandra. Man blir så inspirerad och smått avundsjuk att ni har det så bra trotts allt. Jag hoppas att våran situation också blir lugnare och mer organiserad då våran Albin kommer på kortis och särskola.
Tusen tack för dina svar!
Min Albin har en liknande historia bakom sig. Prata sina första ord vid 3,5-4 år Gick vid 19 månader. Vi kämpa mot BVC och hans rätt att få en utredning. Jag förstod redan då albin bara var några månader att något var fel. Han sov och åt var fjärde tim klockrent. Gav aldrig några ljud ifrån sig och mycket sällan fick man en reaktion på saker och ting. Han grät aldrig vi vaccination och var mycket snäll och satt i sin egen värd. När Albin var 3-4 år hitta jag en lapp på BVC om ett stödteam med olika specialister. Jag samla kraft och ringde en av dem och hela mitt hjärta vändes ut och in för jag var desperat att få hjälp för vår son. Bvc hade inte brytt sig trotts både 3 och 4 års kollen var underkänd med både tal, motorik, balans osv. Droppen blev också då syn undersökningen inte gick att genomföra vid 4 års åldern och en remiss skulle skrivas som aldrig skrevs och Albin levde på alvedon och sov sig igenom dagarna i ett halvår. Då tog jag mitt barn och ställde mig på sjukhuset och sa att jag går inte här ifrån förrän en specialist tittat på honom. Då först då fick jag gehör!!! Sen löpte 4 år med undersökningar och specialister och olika team som skulle säga sitt. På sin 8 års dag fick han sin diagnos Autism (finns att läsa i mitt allra första inlägg på min blog).

Tack för ditt otroliga stöd och alla dina härliga inlägg du skriver.

Ha en skön dag och njut av hösten... (det gör jag just nu) Kram Liv

Photo by Maria sa...

Åh vad härligt att det inte blev som du trodde igår.. Ja att Sandra var pigg istället för trött alltså :-)

Och så katterna.. Jag hoppas att de lugnar ner sig helt klart men om de inte gör det så tror jag på att dela på dem.. Men så lart blir det i så fall jobbigt att välja bort en..
Jag hade ju två katter när jag bodde i lägenheten innan vi köpte hus, innekatter, jag fick ju sälja den ena katten pga att han var döv och jag ville ha utekatter i huset.. De var väldigt tighta de med men det har gått hur bra som helst för båda katterna.. Min Sassi letade efter Gizmo ett par dagar men sen gick det jättebra, nu är hon utekatt och hur lugn som helst..

Njut av kvällen..

Kramar
Mia

Jesus Present - Fyrbåkenbloggen sa...

Jag tror att du är många andra föräldrar till hjälp med din blogg Nina! Så viktigt att få ställa frågor och få svar, att få följa med i Sandras utveckling, att även få se allt från Mammans sida av saken, det tror jag är hur viktigt som helst. Hur många föräldrar därute ska inte känna igen sig?? Jo, det är nog säkert många, det tror jag. Autism är inte en sjukdom som så många känner till, jag tycker själv att det är lärorikt att få följa med er i vardag som helg!

Kramar till er, hela familjen!
Myrra

Sussi sa...

Fullt upp som vanligt, vilken kanon dag ni har fått.
Det kommer att lösa sig med kissarna ni får allt hålla ut lite till.Hoppas att fredagen blir lika bra.
kram
Sussi