“Walk one day in my shoes”
Det är så man bara vill ge upp. Skita i allt och bara rymma hemifrån. Jösses så maktlös man kan känna sig när det bara låser sig och man liksom inte kommer vidare. Det blir bara tjafs, tjafs och åter tjafs. Det är inte Sandras fel och jag är för trött. Dåligt samvete är bara förnamnet. Var hämtar man kraft?
Det finns ett par saker som jag, av hänsyn till Sandra, inte har skrivit så mycket om. Det tänker jag inte göra heller, men det är dom sakerna som tär mest. Det som är det svåraste och jobbigaste i vår familj. Det handlar om toalett och medicinrutiner. Medicin får Sandra för att magen ska fungera och får hon inte den så blir hon sjuk. Hon har legat på sjukhus p.g.a. det ett par gånger.
Det är mycket runt den här medicinen och det är en väldig procedur varje dag. Oftast går det ganska bra, ändå, även om det aldrig kommer att vara enkelt så länge den behövs. Men när ungen vägrar? Vad gör man? Det går ju inte! Men det måste gå… Hon måste ha medicinen men jag vet inte hur. Hejåhå, säger jag bara! Tålamod går det åt och Sandra har ju jobbigast av oss. Hur står HON ut när inte jag gör det?
Tack och lov att vi är två som kan hjälpas åt, för all pedagogik i hela världen liksom är som bortblåst när tålamodet är slut. Då är det så bra med nya krafter som kan ta över ett tag. Tillsammans fixar vi det. Varje dag, trots att man inte tror att det ska gå. På nåt märkligt sätt så går det ändå, tillslut.
Ja, sen går ju tjafsandet över och glöms bort. Allt är frid och fröjd igen :) Men just i det jobbiga, då vet jag inte vad jag ska göra, då är jag bara maktlös. Och det får jag aldrig fram om jag inte skriver i stunden. För efteråt, när allt är bra igen, så är det liksom bara bra, och tur är väl det!
Pernilla undrade vad det är som gör att Sandra kräks vid förkylning. Ja, jag vet ju inte säkert, men Sandra är väldigt känslig och kräks väldigt lätt. Av trötthet, av feber och troligtvis också av att det är slemmigt när hon är förkyld. Ibland får hon ju bara kräkattacker, det vi kallar för tröttsjuka. Då har det varit för mycket intryck på för kort tid, så det liksom blir överbelastat på nåt sätt. Då sover och kräks hon i nåt dygn men har inga andra symptom.
Mia undrade om det funkar att ge Sandra vatten mellan kräkattackerna. Nej, jag tror inte det. Hon har fått vatten ibland, när attackerna har varat länge så hon har behövt vätska. Då blir det först ett fasligt tjafsande innan hon tar glaset och sen kommer det upp direkt igen. Då blir det inte en lugn stund för nån av oss… ;) Men så gör vi förstås om vi måste få i henne vätska.
Nu är det iaf lugnt här igen. Sandra ser film och vilar i soffan, Göran håller på att bli förkyld och har lagt sig och jag ska snart börja packa, för jag räknar med att kunna åka imorgon. Det ska bli jättekul!
Vi får väl se om jag hinner med nåt mer inlägg innan dess, annars återkommer jag när jag är hemma igen. Innan jag kan åka måste jag hinna med att fixa medicinproceduren i morgon bitti, så Göran slipper ta den konflikten sen när han kommer ha att göra ändå.
Fortsatt fin dag!
Kram!
