Jag fattar helt ärligt inte

Jag har lust att skrika ”Era fega jävla ynkryggar” men vad hjälper det? Personer som är med i olika sekter, förstår ju inte själva att dom är hjärntvättade. Dom ser bara på omvärlden som hotfull. Dom behöver ju professionell hjälp. Men dom måste ju fatta det själva…

Nazism, rasism och främlingsfientlighet över lag, växer i vårt land. Hatet håller på att få grepp, och jag är så jävla rädd för vad det kommer leda till.

Hur mår folk som måste hata? Som inte har nåt vettigare för sig än att klicka på skratt-emojis när människor far illa? Hur är det ställt i dessa hjärnor egentligen?

Jag läste en artikel om en fd nazist som tagit sig ur sitt tidigare liv och nu istället jobbar aktivt mot nazismen. Det gjorde mig glad och lite hoppfull, även om det känns som en droppe i havet.

Jag har haft många nätter av oro inför framtiden när det gäller mitt utsatta barn, men det som höll mig vaken inatt var det växande hatet. Det räcker att läsa kommentarsfält om SD på facebook för att det ska kännas totalt hopplöst. Helt ärligt, hur i helvete kan vanligt folk ens tro att SD skulle vara ett bra alternativ för Sverige?? Jag fattar verkligen inte. Vad har hänt? Varifrån kommer allt hat? Vad är det för människosyn folk har??

Daniel i artikeln växte ju upp i en familj där han präntades redan från början med osunda värderingar. Det är ju inte särskilt konstigt att ett sådant barn blir nazist… Eftersom föräldrar som gör så mot sina barn troligtvis är så störda att dom inte går att nå, så behöver ju samhället ta ett större ansvar för dom här barnen.

Det har ju länge funnits en liten klick av sånt här i samhället, men den senaste tiden har det blivit ett hot på riktigt. För nu börjar ”vanligt folk” som själva inte tycker att dom är nazister, sympatisera med ett nazistiskt parti. Folk som i nästa andetag rockar sockorna och tycker att alla människor är lika mycket värda?!

Då blir man rädd. Faktiskt. "Vanligt folk" som sympatiserar med SD fattar nog inte vad dom egentligen står för, trots att dom nu, när tillräckligt många blivit hjärntvättade, vågar visa sina mycket märkliga värderingar mer öppet. Folk måste ju fatta vad det är dom hyllar med sina kommentarer och skratt-emojis? Eller?

Det här är egentligen lite för personligt, men skit samma. Vad kan bli värre, liksom? Jag växte själv upp i en familj med udda värderingar, måste jag säga. Även om det inte var så extremt som för Daniel i artikeln. Men det var smyg-rasism i mitt hem och jag minns att jag reagerade redan som barn. Min ”sk mamma” är död på riktigt och min ”sk pappa” har aldrig varit särskilt levande för mig, men jag kan mycket väl tänka mig att han idag röstar på SD. Så jag kan ju bara vara tacksam att jag slipper ha med honom att göra!

Mina ”sk föräldrar” hånade gärna de som var utanför mallen. Att jag senare blev svårt mobbad var mitt eget fel och folk som var annorlunda var i stort sett dumma i huvet.

När min ”sk mamma” för ett antal år sen påpekade hur en känd person sjönk i hennes ögon för att hen gått ut med att vara homosexuell, så bara stirrade jag på henne. Hon ursäktade sig då med att hon inte hade några fördomar… Nähe?? sa jag och hon fortsatte med att det ju var på modet att ”bli sån” nu.

När jag tänker efter är det ju inte ett dugg konstigt att Sandra inte är någon som dom har tyckt varit värd att bry sig om. Hon duger helt enkelt inte och passar inte in i deras ”fina, men smutsiga” mall. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Jag tar hellre skit, och att jag blev mobbad och inte ens hade någon vuxen att ty mig till har nog snarare stärkt mig. Jag skulle aldrig följa en fårskock som väljer att hata allt som känns främmande. Antingen hälsar man och lär känna, eller så låter man bli. Man hatar inte!

Jag minns en gång när jag kanske var runt 10-12 år eller nåt. Det var inte så vanligt med transpersoner på den tiden. Inte synligt iallafall, för dom fanns ju såklart då med. Jag stod och väntade på bussen någonstans i Stockholm när en översminkad manlig person i gälla damkläder kom fram till mig. Hen frågade nånting i stil med ”Du som är tjej, hur ska man vara för att passa in”. Jag svarade ”Du ska nog sminka dig lite mer lagom” eller nåt sånt. Hen blev så glad över att jag hade stått kvar och svarat. ”Dom flesta är rädda för mig”. Det är den där sista meningen som jag minns mest, och nog den som är orsaken till att jag minns hela händelsen. Jag gjorde iallafall en människa glad bara genom att svara på en fråga. Ska det vara så svårt?

Vad är man rädd för? Själv är jag rädd för nazister med järnrör!

.