söndag 31 mars 2019

Fokus som inte stressar


Att gå på promenad, med Sandra i rullstolen, kan trötta ut henne väldigt mycket om man inte vet hur man ska hantera det. Så att ha en rullstol är inte enda lösningen på att kunna ta sig iväg på saker, även om det hjälper till väldigt mycket.

Jag har tidigare skrivit om att det är en trygghet för henne att sitta i rullstolen, så hon inte behöver oroa sig för alla andra intryck. Att hon inte kan gå om det händer saker som stressar henne. Men även i en rullstol kan Sandra bli stressad och trött-sjuk.

Det är därför vi har fått ta bort ”promenad” helt, tills dom som ska gå på promenad känner Sandra tillräckligt väl för att klara det. Och det tar ju, som bekant, ungefär ett år att lära känna henne tillräckligt (om man har ”autism-tänk” annars lär man sig aldrig).

Det räcker med att man förstärker alla intryck genom att prata med Sandra. Jag menar, det är ju fullt naturligt att man vill prata med henne när man är ute och kör henne i rullstolen. Det är inte ett dugg konstigt att dom flesta gör det. Jag minns faktiskt i början, när jag började förstå autismen, att det var konstigt att inte svara på allt och att ibland bara vara tyst. Eller bara kort och gott bekräfta just det Sandra säger, och inte lägga till ytterligare information.

Nu är det här högst individuellt, så man måste ju bemöta varje individ efter vad just den klarar och behöver. Jag beskriver ju Sandra här, och hon ”pratar mer än hon förstår, men förstår med än man tror” och det är ju inte så lätt alla gånger.

Men åter till promenaden. Det kan hända mycket som Sandra sitter och tar in om man kör henne i rullstolen en sväng. Om jag då förstärker allt hon ser, och visar henne allt hon inte ser, så blir det tillslut väldigt mycket intryck i hennes huvud. Sen kanske någon lovar att hon ska titta på samma sak nästa dag, och då är karusellen genast igång. Det är saker hon alltid fastnar i, och inte kan släppa. Så, ihop med alla andra intryck, blir det ett fasligt tjatande om att hon ska se samma sak igen, och ”när är det” och ”vad göra sen”… osv. Det är sånt hon kan bli trött-sjuk av, om det bara fylls på.

Man ska ju också ha i bakhuvudet att personer med autism oftast har svårare för att sålla bland intryck. Dom har inget filter där hjärnan automatiskt glömmer oviktigheter och där man inte tar in sånt som man inte ser, om ni förstår. Om jag tittar på en fågel så ser jag fågeln och tänker på den. Jag märker en bil som kör förbi, och en hund som skäller, och en nyckelpiga på blomman bredvid, men jag tittar på fågeln och det är den jag ser. Sandra ser alla saker. Hon behöver hjälp att koppla bort allt annat, så därför svarar inte jag på allt hon säger, utan försöker hjälpa henne att titta på fågeln. Ja, eller vad det nu är för intryck som hon ser mest.

I vissa fall, som på en promenad med inte så många, för Sandra, jobbiga intryck så kan en rollator vara bättre. Då fokuserar hon mer på den än på allt hon sitter och tar in i rullstolen. Ja, det är iallafall vad jag tror, jag vet ju inte hur hon upplever det. Men vi har märkt att hon lättare kommer ur sina låsningar om hon får fokusera på ett eget uppdrag. T.ex. hålla reda på mina nycklar, eller hjälpa till att bära en väska. Hon blir t.o.m. stadigare, och klarar att gå där hon inte annars kan gå, om hon koncentrerar sig på ett ”viktigt uppdrag”.

Ett jättebra exempel på det var när hon för många år sen var på utflykt till en av lärarna i skolan. Sandra kan inte gå när det blir ojämnt underlag. Hon blir väldigt rädd om det är halt eller gropigt och en liten nerförsbacke/lutning är jättesvår för henne. Vi har en sluttning på tomten och där brukar hon ha väldigt svårt att gå ner. Ofta sätter hon sig och hasar på rumpan nerför.


Hos läraren, som har hästar, skulle hon gå med en hink vatten och ge till hästarna. Det var ”åkermark” på vägen dit, men Sandra gick utan problem, med vattenhinken i handen. Fullt fokuserad på sitt uppdrag.




Det är ju lite som det där klassiska, när ett litet barn ska ta sina första steg, och klarar det med en ballong i handen. När hindren för att klara saker sitter i huvudet.

Vi tror iallafall att rollatorn kommer underlätta väldigt mycket i vissa situationer. Det blir lättare att få henne att röra sig, och vi kan lättare göra små utflykter med anpassade uppdrag, utan att det låser sig eller blir trött-sjuka av det.


.

1 kommentar:

Anonym sa...

Naw! Är det en liten gris som får följa med på promenaden? :-) Jag läser fortfarande med stor behållning din blogg. Jätteintressant nu när du verkar ha fått lite ork att uppdatera mer igen. (Jag kan inte ens föreställa mig hur slitna ni måste vara, du och Göran.) Men det är med sorg i hjärtat jag läser. Vilket jättejobb ni gör! Och tänk så många "Sandror" som inte har det stöd er Sandra har; som är utlämnade till allt det du beskriver inte fungerar.... :-( Och vilken kompetens som sitter i många föräldrar i vårt avlånga land. Kompetens som verkligen skulle kunna göra skillnad... /Annika