Alla
dagar är inte på topp, och jag måste erkänna att jag är lite labil just nu. Man
läser så mycket om utsatta individer som mister sin livsviktiga assistans, och
en regering som har stoppat huvudena i sanden och inte vågar stå till svars.
Det gör mig ledsen, arg och rädd. Konsekvenserna är för stora för att jag bara
ska känna mig lugn inför framtiden.
Folk
fattar inte allvaret. Folk tror jag överdriver. Folk tror att Sandra kommer tas
om hand och må bra i en gruppbostad när samhället tvingar dit henne. Folk
fattar inte att hennes liv är slut då. Vi kan inte lämna henne åt sitt öde, det
går bara inte. (Inte för att det inte finns bra gruppbostäder, utan för att den sortens boende inte passar Sandra). Vi känner henne och har sett konsekvenserna när anpassningarna
och förståelsen inte finns. Men hon är för dyr för att ha rätt att må bra.
Fast här och nu funkar livet okay. Visserligen är det saker som hänger i luften, och
en ganska jobbig väntan på att vi ska kunna gå framåt igen. Det jobbigaste är
att vi inte har en aning om hur lång väntan blir, och om vi hinner. Men i övrigt är det ju bra,
här och nu. Vi har i alla fall våra huvuden över sanddynorna (...) och Sandra mår
okay i vardagen. Så jag försöker fokusera på det, och vill nånstans tro att
resten ordnar sig.
Hoppet
finns ju fortfarande att makten ska inse att en del individer faktiskt behöver
sin assistans, och där inga andra alternativ är möjliga. Det är många som
skriker nu, så dom borde vakna snart. Om dom inte är helt döva allihop.
Men
fokus på det vi har just nu, för det mår jag bättre av.
Sandra
är pigg och glad i det stora hela, och det bevisar ju att vi har lyckats bra
så här långt i alla fall. Hon har väldigt sällan låsningar och utbrott vilket
är det tydligaste tecknet på välmående och rätt anpassningar.
Hennes
fötter har däremot blivit värre, så hon har fått en tid för koll om ett par
veckor. Det är alltid en procedur det där, när man ska iväg på nåt bokat med
henne, men det är bara att ta sig igenom det. Det är ju inte helt enkelt att
hitta orsaker när patienten inte själv kan berätta något, och det är väldigt
lätt att någon frågar fel frågor. Gör man det så är det ganska kört sen.
Vi
kan aldrig fråga Sandra hur hon mår, eller om hon har ont och vart. Vi måste
alltid låtsas som ingenting och bara iaktta. Det är bara då man kan se vad som
felar, om Sandra visar det. Men det kan ju finnas saker som går att kolla ändå,
så vi ger det en chans iallafall.
Annars
har det varit lite skört mellan varven, och solstrålande mellan andra varv. Vi
gör inte så mycket utöver våra rutiner men har som mål att göra varje dag så
rolig vi orkar, för att hålla humöret uppe hos damen.
När
det är okay väder försöker vi se till att hon kommer ut lite, annars är det
mest sång-korten som lockar nu. Att gå ut oroar ju eftersom hon helst inte vill
ha skor på sig i nuläget.
Ja,
det är som sagt inte så mycket intressant som händer för tillfället, men vi
hoppas att det snart kommer hända massor… Hare finemang!
.
1 kommentar:
Håller tummarna för att det händer massor av positivt och att fötterna blir bra! Kram ❤
Skicka en kommentar