Sjukor och snyggingar

Sandra var på tok för trött för att åka till skolan och korttids igår, men brydde jag mig om det?? Nä! Eller, det gjorde jag ju, förstås. Hade väldans dåligt samvete när hon åkte iväg och det påverkade nog mitt humör sen, för jag hade ingen lust att vara annat är grinig.

Jaja, det gick ju över och det var bara att försöka njuta så länge lugnet varade, lixom. Jag hade pratat med läraren på morgonen, och mailat korttids om läget. Ja, sen hade jag ju bara att välja själv hur roligt jag skulle få. Inget blir ju bättre av att man går och väntar på att dom ska ringa.

Men vi kände iaf inte för någon husbilstripp, trots att det hade passat bra på alla sätt och vis eftersom både camping, skola och utbildning ligger på samma ort. Vi kände inte för nån utbildning heller förresten, och jösses vad tröttheten kom ifatt oss!

Men vi åkte iaf iväg, eftersom vi var tvungna, men väl där var det ju bra! En mycket bra utbildning och dessutom en massa snygga brandmän att kolla in. Ja, jag blev iaf genast mycket piggare ;)

Vi fick släcka lite småbränder och gå igenom HLR/ABC, vilket ju är nyttigt att repetera då och då. Jag tror vi har det vartannat år genom assistansbolaget.

Men sen ringde dom från korttids och även om läget var lugnt och vi inte behövde hämta henne, så kändes det lite oroligt efteråt och det där glaset med vin som vi hade tänkt slappa med frampå kvällen, skippade vi.

Sandra hade varit lite konstig i sina ben, nämligen. Ingen ordentlig styrsel… Precis som för ett år sen. Så man undrar ju vad det är. Är det bara oro, att hon pga sin autism och annorlunda uppfattning inte kan förklara eller förstå och blir orolig? Minnen från när hon var på korttids för en vecka sen och svimmade? Eller har hon nåt fel? Eller är det epilepsi?

Ja, många frågor snurrar och visst är man orolig när man inte vet vad som är fel. Och vid närmare eftertanke hade hon problem med att gå in i taxin redan på morgonen, men jag tänkte inte mer på det just då eftersom det kan vara så ibland vid vanliga låsningar.

Hursomhelst kändes det inte riktigt lugnande att dricka vin utifall vi skulle få kasta oss iväg igen. Annars kan vi ju inte ha beredskap jämt och får ju så klart ta taxi om nåt händer, men nu kändes det som lite större risk och vi kunde inte riktigt slappna av.

Men så fick jag lite råd från en mycket sjukvårdskunnig vän på fb att hon tyckte det verkade som vätskebrist, och det är ju inte alls omöjligt. Sandra blir väldigt lätt uttorkad och dricker inte självmant. Vi måste alltid tänka på att få in ett glas vatten då och då under hela dagarna, i schemat och på rutin, annars dricker hon inte. Och det påverkar henne direkt om hon har druckit för lite.

Nästan varje dag när hon kommer hem från skolan är hon matt, grinig och medtagen och piggnar till efter ett par glas vatten. Alla vet om det här och ska se till att hon dricker ordentligt, men det behövs ännu mer! Dessutom har hon nyligen varit sjuk, i två omgångar, med hög feber.

Nu dricker ju i regel inte Sandra ett glas vatten bara för att man ber henne göra det. Det måste göras på ett speciellt sätt, så det räcker inte att ställa fram ett glas eller fråga om hon är törstig. Det måste ske på schema och på rutin. Varje gång innan… eller först dricka, sen… eller efter… varje dag, eller i samband med… osv. Och sen måste man lämna henne ifred med glaset.

Jag ska iaf ringa till skolan idag och höra hur läget är med henne. Är hon för trött eller påverkad på nåt sätt så hämtar vi hem henne så hon får pigga på sig ordentligt hemma och inte sjuknar om igen.

På tal om det så börjar jag bli förkyld… För säkerhets skull, liksom. Lika bra att sjuka ordentligt nu när vi ändå är igång, så har vi det gjort sen. Närå, men nu är vi allt lite trötta på sjukor och vill absolut inte att Sandra åker på nåt igen. Hon slutar med penicillinet på fredag och då är man ju extra mottaglig ett par dagar. Jag får väl bo i husbilen i helgen eller nåt ;)

Jahaja, vilka trista inlägg det blir här… En hel månad med sjukor, liksom. Men det går väl över och man kan ju inte göra så mycket mer än att sjuka klart, så ni får väl ha tålamod så blir det nog roligare snart, ska ni se :)

Ha det så bra ni bara kan!

♥ Kram ♥