Så det kan bli

Jag var tvungen att läsa måndagens inlägg för att se vad jag egentligen hade skrivit innan jag började med dagens för att berätta hur det blev istället ;)

Det blev inte ledigt och sovmorgon iaf, för först ringde dom från vikariecentrum och frågade om jag kunde jobba måndag, tisdag och fredag. Och efter att ha känt efter lite hur pass viktig min ledighet var just nu så tackade jag ja till jobb.

I måndags skulle jag stänga, 17.30 och 16.45 skulle den sista personalen före mig gå hem. 16.30 ringde Göran! Till dagis! Jag har ju inte signalen påslagen på mobilen när jag jobbar så jag hörde inte när han ringde på den.

Alltså, jag fattade ju att nåt hade hänt, för annars hade han aldrig tagit reda på telefonnumret och ringt när jag jobbar, särskilt inte bara en timme innan jag skulle sluta och komma hem…

Då hade dom ringt från korttids för Sandra hade krampat! Epilepsi är ju det första som far i huvudet då, och det är ju inte helt ovanligt med epilepsi när man har autism. Jag har varit så himlans tacksam över att vi har sluppit det!

Göran hade pratat med vc och dom sa att man ska åka in och kolla upp det, eftersom hon aldrig har krampat förut. Så det var ju bara att kasta sig iväg det. Stort tack till den stackars personal som precis skulle gå hem, men som kunde stanna och ta min stängning.

På akuten gick jag in först och Sandra satt i bilen med Göran. Alltså, jag tar inte in henne i ett smockfullt väntrum, det bara är så! Så jag pratade med dom och dom fixade ett eget rum på direkten. Dom är väldigt duktiga och tillmötesgående måste jag säga! Vi har inga negativa erfarenheter av dom sjukhusbesök vi har fått göra med Sandra. Ja, inga större grejor iaf.

Dessutom behövde vi bara vänta i en halvtimma, så dom måste ha prioriterat Sandra. Vid det laget hade hon fått feber och hostan som inte helt gått över efter influensan verkade värre igen.

Vi blev inlagda för att göra ett EEG på Sandra morgonen efter. Skönt att vara bland proffs även om man ju helst är hemma förstås. Och vi har ju en liten bit att åka så det kändes ändå bra att vi blev kvar över natten. Lite orolig var jag ju också över att hon skulle krampa igen…

Dagen efter visade det sig att det inte fanns tid för EEG så hon skulle göra en skiktröntgen istället, för hon slog nämligen i huvudet när hon krampade och dom ville kolla så det inte hade blivit några blödningar i huvudet.

Men den röntgen klarar inte Sandra, så hon fick sövas. Det var ju inte så kul, men vad skönt att det finns kunnigt folk tillhands ändå! När hon skulle vakna hade hon svårt att få luft eftersom hon var så hostig och slemmig. Det var ganska jobbigt att se… Men gick bra :)

Hon var lite svårväckt och jag fick mig ett skratt mitt i oron för vi försökte ju få liv i henne och hon pratade i sömnen och vrålade ”Jag vill inte sova mer, jag orkar inte sova mer” Lilla gogumman! ♥

Efter ett tag mådde hon okay iaf och dagen efter det, alltså igår, var det dags för EEG och det gick jättebra. Hur duktig är hon inte va?!! Alltså, hon har ju autism! Och fixade alla undersökningar och ändringar så bra som hon gjorde. Jag är imponerad!

EEG visade inga tecken på epilepsi och himmel så lättad jag blev! Visst, det kan vara på väg att utvecklas, men dom trodde mer på att hon hade blodsockerfall för att hon höll på att bli sjuk och inte hade ätit något på hela dagen.

Hon fick ju förstås dropp på sjukhuset för hon hade ju inte fått i sig nånting och var ganska uttorkad och skulle ju dessutom sövas inför skiktröntgen. Sen fick vi veta att det var halsfluss som orsakade febern och hon fick penicillin via droppet.

Det var ju inte så värst länge sen jag fick frågan i bloggen om det skulle gå bra att krossa en tablett och blanda med något gott för att få i Sandra medicin. Då hade jag inget svar eftersom vi hade sluppit sån medicin. Men imorgon kan jag svara på den frågan, för vi ska testa ikväll…

Vi kunde ju inte gärna ligga kvar på sjukhuset en hel penicillinkur, så vi hoppas att hon tar den hemma. Vi har iaf pratat om att det är viktigt med medicin så man fortare blir frisk och kan åka till skolan igen. Och än så länge är hon med på noterna…

Så här glad och nöjd blir man när man får veta att man ska få
åka hem dagen efter :)

Jahopp, det var det om det. Det är iaf skönt att vara hemma igen och Sandra mår efter omständigheterna bra. Dom var så gulliga och väldigt duktiga på sjukhuset så det enda Sandra inte gick med på mot slutet var ännu ett stick i fingret, men det slapp hon.

I eftermiddag skulle Göran och jag på informationsmöte angående vuxenlivet och allt man ska tänka på med god man och sånt. Vi hade ordnat med Maria som assistent så vi skulle kunna gå båda, men nu får Göran åka själv. Huvudsaken nån av oss kommer iväg iaf.

På måndag är det viktig HLR och ABC-räddning genom assistansbolaget som är obligatoriskt för alla anställda. Vi ska försöka fixa så vi kan gå på det även om Sandra inte hinner bli frisk, annars hoppas vi att det finns ett alternativt datum åt oss.

Ha det nu så fint och tack till er som har tänkt på oss och skickat hälsningar både här och där, det har värmt!

♥ Kram ♥