En bok

Det får bli ett inlägg till idag helt enkelt. ”Det här” inlägget fick mig nämligen att tänka på en händelse jag skrev om i mitt sorgearbete innan Sandra fick sin diagnos. Det händer ju då och då att våra planer blir en flopp, men det hände så klart oftare förut, innan vi visste begränsningarna och orsakerna. Det var också svårare förut, man blev ledsnare när det inte funkade. Idag ser man så mycket annat, som funkar istället. Oftast.

Men jag fick iaf för mig att titta lite på mina anteckningar efter att jag hade läst inlägget hos Ex animo. Det var meningen att det skulle bli en bok av det, en bok om sorgearbete. Iaf var det så jag tänkte när jag skrev och skrev och skrev, fast skrivandet hade egentligen en annan funktion. Jag bearbetade min sorg.

Och oj vad mycket anteckningar det är… Tänk om det kom nån intresserad författare som ville göra en bok av alltihop. För inte kommer jag att göra det! Jag har varken kunskap, tid eller ork för det. Men en som kan, ihop med alla anteckningar… Det skulle kunna bli bra :)

Nåja, drömma kostar ju gratis, som tur är. Här ska ni iaf få ett smakprov ur mina anteckningar, och tänk på att jag var mitt i sorgearbetet när jag skrev det. Håll till godo!

"Det var sommar och varmt. Solen sken från en klarblå himmel. Det hade regnat i flera dagar, men nu var det badväder. Äntligen. Mitt barn blev så glad när jag berättade att vi skulle gå till stranden. Nu var det bråttom. Hon ville gå genast. Tjatade och tjatade medan jag fixade lunchkorg, leksaker, blöjor, handdukar och badkläder. En bra bok också. Jag skulle passa på att läsa lite i lugn och ro, medan flickan grävde i sanden, tänkte jag.

Så kom vi iväg med vår packning. Vi skulle stanna på stranden länge. Allt var frid och fröjd. Så var vi då på plats, efter mycket packande och kånkande. En del tjat och bråk hade vi hunnit med också. Men det var glömt nu. Nu skulle vi bara ha det mysigt hela dagen.

Vi var först. Stranden var tom. Klockan var inte så mycket än. Mitt barn började genast gräva vid strandkanten. Jag solade lite, och låg och tittade på min älskade lilla flicka, som lekte så fint. Vilken underbar dag det skulle bli. Vi hade inga tider att passa. Vi kunde vara på stranden hela dagen om vi ville. Jag skulle ta fram min bok och bara koppla av. Men först ville jag bara ligga och titta på mitt barn. Njuta av friden, av vädret. Det var så härligt.

Det började komma mer folk. Stranden fylldes. Skönt att vi var tidiga. Vi hade fått en sådan bra plats, precis vid strandkanten. Jag tog upp min bok och lade mig tillrätta på filten. Då kom det. Skriket. Jag kände igen det så väl vid det här laget. Vad var det nu då?

Hon hade tröttnat. Hon skulle hem. Jag försökte att locka henne att stanna men hon hade bestämt sig. Hon var arg. Gallskrek! Folk tittade. Jag blev irriterad. Vi skulle ju äta mat på stranden. Jag hade ju packat en korg. Vi skulle ju ha mysigt hela dagen.

Det gick inte, flickan skrek, folk undrade. Vi packade ihop och gick hem igen. När de flesta kom till stranden, då kick vi hem.

Jag var så arg och irriterad hela vägen. Här gör man sig till. Försöker göra det mysigt för oss. Packar och släpar. Kan hon inte känna lite tacksamhet någon gång? Lite uppskattning.

Jag vet att hon inte kan det. Jag vet att det inte är hennes fel. Men det hjälper inte alltid. Ibland blir jag bara så trött. Så ledsen. Jag vill ju göra så mycket för henne, men hon tar inte emot det. Det är svårt.

Men dagen blev bra till slut. Vi fick en mysig dag tillsammans. Fast det inte blev som jag först hade tänkt. Vi blev vänner igen och åt lunch i trädgården. Mitt barn lekte med sand och vatten i sandlådan. Jag satt där i gräset och beundrade henne. Hon är ju så fin. Jag tog fram min bok."

♥ Kram ♥