fredag 27 maj 2011

Bara rädsla?

Solen sken och det var liksom sommar ute, men jag väntade ju samtal så jag ville inte gå ut förrän det var avklarat. Eftersom vi inte hade sagt någon tid kunde det ju innebära att jag inte hann ut nånting, så tillslut tänkte jag strunta i det och gå ut ändå. Jag ville för allt i världen inte missa samtalet eftersom det gällde remissen till ögonmottagningen för Sandras räkning. Men samtalet kom precis när jag skulle öppna ytterdörren, så jag hann få det avklarat och kunde koppla av ute sen.


Det är så himla bra med skolan på det viset att dom liksom känner till Sandra och autism, så det kommer säkert gå bra det hela. Skolsyster hade pratat med en av lärarna i skolan och skulle även prata med personen på ögonmottagningen. Så alla förutsättningar finns för att det ska gå vägen. Mer kan man iaf inte göra :) Nu är det bara att vänta tills vi får en kallelse och hoppas att det inte tar alltför lång tid.

Ute var det precis lika skönt som det såg ut att vara genom fönstret. Sune ville inte gå in när jag hade tröttnat, men vi hann ut en gång till innan Sandra kom hem.


För Göran hade det gått ganska bra att jobba, men känningarna brukar komma efteråt. Som han säger, första timman är värst, sen är det så bedövat att det bara är att jobba vidare…

Det är ju på gott och ont att han inte har lika mycket jobb längre som han hade förut. Fast han jagar ju inte jobb, precis, och han är tvungen att tacka nej om det är för mycket krypande. Förhoppningsvis kan jag få lite vikariat då och då för att dryga ut kassan lite när och om det behövs framöver.

Sandra var pigg och glad när hon kom hem och vi tittade på filmen några gånger, den hon fick med sig från skolan tidigare i veckan. När det sen var dags att gå ner till badrummet så blev hon rädd igen, och skrek att hon var yr i huvudet.

Men nu undrar vi om det inte är minnen ändå, från när hon var sjuk då det var snurrigt och väldigt otäckt i just trappan. För i skolan märker dom ingenting (förutom möjligtvis på ridningen) och inte på korttids heller, trots trappor och andra ojämnheter.

Säkra kan vi förstås inte vara så det gäller ju att vara lyhörd och inte pressa henne för mycket, men igår tvingade jag henne snudd på att gå ner själv. Jag lockade med att vi skulle titta på nåt roligt när hon hade gått ner och jag sa att det var otäckt när hon var sjuk, men nu är hon frisk så nu går det bra.

Ja, sen hoppades jag att det var så… Att hon inte var yr, alltså… För det visste jag ju inte med säkerhet. Rädd var hon och skrek gjorde hon ett tag, men sen gick hon ner själv och oj så lättad hon verkade när hon väl var nere. ”Jag klarade det själv, det var inte farligt” sa hon, lilla älskade gumman!

Vi hoppas nu att det faktiskt är minnena som har ställt till alltihop, men det är ändå bra att kolla synen på henne, förstås, så det kör vi på. Eftersom hon inte kan förklara hur hon mår så vet vi ju inte utan kan bara gissa.

Det roliga jag lovade att vi skulle titta på var hennes egna foton som kom med posten igår. Så vi satte oss nederst i trappan och tittade på dom innan vi fortsatte med rutinerna i vanlig kvällsordning.


Jag berättade att hon ska få sätta in korten i en egen pärm på lördag, när det inte är skoldag och vi har lite mer tid för sånt, och hon tyckte det var skoj, förstås.

Jag önskar er en skön fredag och fin helg!
P.S. Jag har ändrat kommentarsalternativ till popup-fönster för att se om det funkar bättre. Skriv gärna vad ni föredrar :)
♥ Kram ♥

7 kommentarer:

Anonym sa...

Lilla Sandra gumman! Så oerhört svårt att veta om du ska pressa henne lite eller om det verkligen är nåt som inte är bra. Hoppas hoppas att det bara är minnen som spökar, men det verkar ju så om det fungerar bra på alla andra ställen. Det var ju skönt att du hade nåt kul att locka med, ibland har man ju tur *ler*
Vilket härligt kort, på maskrosorna och häcken..ja Sune blev ju fin han med, men det blir han ju jämt ;)
Tur du gick ut igår med tanke på hur det ser ut utan för fönstren idag...regn, regn och så lite regn.
Kramar om och hoppas att ni får en skönt fredag.

Annelie L sa...

Det låter ju nästan som om det skulle vara otäcka minnen som åter upprepas i huvudet när hon går i trappan, men som sagt, det kan ju vara synen som spökar också. Hoppas hon får kolla upp det så snabbt som möjligt.
det ser ut som det är fina bilder Sandra har tagit, även för henne har Sune ställt upp som fotomodell, och klocka har hon fotat( är det pappas eller din kanske)och blommor.

Det blir säkert roligt för henne att sätta in dom i ett album och kunna titta på dom hur ofta hon vill.
Hoppas du har lika soligt och fint väder idag, här regnar det....
Kram från mig till dig !!

Annika N sa...

Vad kul för Sandra att ha fått ett eget album och sätta in sina fina bilder i. Otäckt att hon är yr och inte lätt för er att veta om det är som hon tänker tillbaks hur det var då.

Ha en jättefin helg !!! Kram Annika

Maritha sa...

Ja det kanske är minnena som spökar om det funkar på skolan, men det är nog lika bra att kolla synen ändå.

Vad skönt att du fick samtalet och sen kunde gå ut, hoppas du har lika fint idag!

Det blir nog en kul grej för Sandra att sätta in sina foton i albumet.

ha det gott vännen!

Kram Maritha

agneta sa...

Förstår att Sandra är nöjd och glad över sina fina bilder och att få sätta in dem i så fint album. Hon går i sin mors fotspår vad gäller fotandet, vad månde det bliva?
Bra att få kolla synen och kunna utesluta det att det inte behövs glasögon i så fall. Otrevliga minnen kan kanske göra sig påminda också och det är inte så lätt att förstå! Ha en trevlig helg!
Kram agneta

Mib sa...

Hoppas att det går bra på synkontrollen. Det här med att veta vad som är vad är så himla svårt. Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle vilja hoppa in i skallen på Tjabolina och förstå hur hon tänker. Visserligen kan hon ju uttrycka sig ganska bra, men ibland funkar ju inte det där språkandet särskilt bra alls och hon har svårt för att tolka vad hon känner osv. Och så tänker hon ju så totalt annorlunda så ibland blir det rena gissningslekarna här också. Kram på dej. Popupfönster kanske var en bra idé.

Bellan sa...

Nu håller vi tummarna för att synundersökningen ska gå bra och det tror jag det kommer att göra.

Skumt med trappan, men det verkar ju som det skulle vara minnen som kommer upp hos henne eftersom det är hemma som det framträder mest.
Vad smart du var att locka ner henne på egen hand, man får ju hitta sina knep och man känner ju sitt barn så bra så man vet vad som kan funka.
Roligt för henne med egna kort i en egen pärm!

Ha det gott! Kram!
//Bellan