söndag 13 juni 2010

Märklig lycka

Jag tror inte att ”vanliga” mammor kan förstå det, men iaf så hände nåt som egentligen inte var så särskilt roligt imorse, men jag kände ändå en sån himla lycka!

Efter frukosten gick Sandra upp på övervåningen och borstade tänderna, som hon brukar varje morgon. Sen skulle hon hämta lite grejor i sitt rum, och ta med sig ner. Undertiden satte jag på en film som hon ville se.

Så hör jag att hon kommer i trappan, och snyftar. Bara det har aldrig hänt! När hon kommer ner sträcker hon fram handen och blir ledsen. Hon berättar att hon har klämt handen i dörren! Och jag känner mest glädje! Hemska mamma...

Kanske bäst att förklara lite för alla ”vanliga” föräldrar… Jag var inte ett dugg glad över att Sandra hade klämt sig (det var inget allvarligt, bäst å tillägga) eller att hon var ledsen. Men jag kände en jättestor glädje över att hon kunde komma till mig och berätta vad som hänt! Det är så stort att den lyckan överväger det tråkiga i att Sandra gjorde illa sig.

Förut hade jag hört ett gallskrik från övervåningen och Sandra hade blivit hysterisk. Hon hade inte kunnat förklara vad som hänt och vart det gjorde ont. Nu tog hon det lugnt, snyftade hela vägen ner för trappan och kunde förklara vad som hänt. Så duktig!

Just nu är familjen ute och sätter nät på jordgubbsplantorna så inte fåglarna käkar upp alla jordgubbar för oss :)



Det ser ut att bli många jordgubbar i år, mmm!


Tror jag ska ta med mig Sune ut en sväng innan det är dags å fixa med annat här. Ha en fin söndag, alla som kikar in!


8 kommentarer:

Annelie sa...

Jag förstår du är glad att Sandra kunde berätta att hon hade klämt sin hand.. även om jag inte alls har nån erfarenhet av detta handikappet.
Men, jag har hört mycket om det och du skriver såå väl och ingående i det så man förstår ju liiite mer i alla fall.

Just det,, där sa du nåt. Nät till jordgubbarna.
Måste vi ut till stugan för att göra nån dá..
Hmm.. o mannen som precis åkte ut till stugan.
Jaja, får ta det nån annan dá. INNAN jordgubbarna försvinner.

Ha en underbar söndag.. // Kram, Kram Annelie

Maria sa...

Jag vet precis hur det känns!
Man blir både stolt och glad, även om ituationen i sej inte var så rolig!

Ha en skön söndag! kramar om!

Bellan sa...

Jag kan förstå din känsla när Sandra kom till dig och berättade. Det är såna där framsteg som man blir så glad av - man letar ju små guldkorn hela tiden.

Tack detsamma - hoppas resten av er söndag blir trevlig och skön också!

KRAMIS!

Okki sa...

Förstår dig så väl.
Vilken lycka när barnen kan berätta i lugn och ro, isf att bli hysteriska.
Tycker med all rätt att du ska känna dig stolt över de stora framstegen Sandra gör.
Kram Okki

Mia sa...

Men usch att klämma sig. Och klart att man vill att mamma ska trösta. Hon gör framsteg hela tiden eran tjej:-)

Annelie L sa...

Det känns som om Sandra gör enorma framsteg hela tiden, jag förstår verkligen den lycka du känner.
Hoppas framstegen fortsätter komma det ena efter det andra och att du känner samma lycka för varje litet framsteg eran fantastiska lilla tjej gör.
Massor av kramar //Annelie L

Nattmia sa...

Wow!! Det var stort av henne..
Tycker det har hänt mycket med Sandra nu ett tag som du har berättat, saker som hon gör/säger som inte hänt innan.. Kul att utvecklingen går framåt :-)

Kram Mia

Maritha sa...

Vad härligt att läsa dina ord. Nu när jag följt er ett tag så ser jag också det stora i händelsen!

Ha det bäst!

Kram Maritha