En plan på G

Det är lite svårt att hinna planera när vi inte är en personalgrupp, eftersom vi som finns måste ta hand om Sandra, och den enda som är över behöver vila. Men vi har iallafall en plan i våra huvuden som vi ska försöka göra verklighet av inom kort. På tisdag är vi tre, så med en ordentlig planering för förmiddagen så kan två av oss få ihop våra tankar och göra handling av dom. Ja, så har vi iallafall tänkt, sen vet man ju aldrig hur det blir.

Eftermiddagarna blir långa nu när vi bara har en aktivitet planerad. Väljer sen Sandra att klippa istället, så blir det ju jättetråkigt för alla. Sandra gillar att klippa, men förstår inte att hon blir uttråkad om hon sitter med det hela dagen, det är bara vi som märker det på hennes humör.

Vi har hunnit småprata lite mellan varven så vi har lite idéer för det här, som vi ska försöka få ihop på tisdag. En åtgärd är att faktiskt ta bort ”klippa” från ”välja-pärmen” efter maten, så Sandra tvingas att välja något annat först. Kanske har vi inte klippa som alternativ alls, utan hon får göra det ändå, efter dom planerade aktiviteterna. Som ”rast” fast vi inte har rast på schemat. (Rast har vi inte på schemat eftersom det ska användas när Sandra behöver en paus, och det kan man inte veta i förväg när det behövs).

En annan åtgärd är att bara ha ”Rörelse” eller ”Gå ut” att välja på, för att tvinga fram lite motion. Men vi måste ha lite olika alternativ, och kanske göra lite fler bilder först. T.ex. vilken rörelse Sandra vill ha, eller vad hon vill göra ute. Bandy, bowling, ärtpåsar eller bollar. Skogen, promenad, skattkarta eller ”aktivitetsparken” osv. Då får hon välja, men ändå är det lite styrt av oss. Eftersom det är vårt ansvar att göra dagarna bra för Sandra.

För er som inte hängt med här så ska jag kort berätta att Sandra inte klarade den dagliga verksamheten som kommunen erbjöd, och efter att ha kraschat tre gånger bestämde vi att inte utsätta henne för det mer. Då byggde vi om i källaren och kallade det för ”Jobbet” där Sandra hade sin verksamhet tillsammans med oss assistenter om dagarna. Det fungerade jättebra! Ända tills Sandra tröttnade och inte ville dit mer.

Så det rummet där hon ”jobbade” om dagarna förut har sen dess stått oanvänt. Nu har vi försökt få undan möblerna så gott vi har fått plats, så det har blivit mer golvyta istället. Det är nu tänkt som ett ”rörelse-rum” som vi kan använda när vädret inte är så skönt att vistas i, så vi ändå har en aktivitet som ger träning för muskler och kropp.

Det innebär också att vi kan ha samma rutin innan vi går ut eller har rörelse, så det blir inga stora förändringar i Sandras schema, vilket gör att det inte blir några extra brytningar som är jobbiga för henne.

Eftersom Sandra inte kan vänta, så måste vi strukturera upp och finplanera det vi har tänkt. Så det blir ett flyt, där vi hinner förbereda innan aktiviteterna sätter igång. Det är det vi ska försöka göra på tisdag, och sen är det bara att köra på. Efter några gånger kommer vi märka om planen håller, eller behöver finjusteras. Det kommer bli bra, och roligare på jobbet för oss alla.

Hare bäst!

.

Det lunkar på

Det händer inte så mycket just nu. Iallafall inget som jag kan skriva om. Vi ligger lite lågt med aktiviteterna så Sandra ska orka med alla förändringar som vi måste igenom med nya ansikten och assistenter som provjobbar. Så det blir inte så mycket att berätta för tillfället.

I morse vaknade damen väldigt tidigt, och var arg som ett bi över att inte assistenten kom. Sandra kan ju inte klockan, och har ingen tidsuppfattning, så det var lite svårt att få henne nöjd. Jag svarade iallafall att assistenten kommer klockan tio och det dröjer länge när man vaknar tidigt. Det är svårt att förklara det på Sandras nivå, och hon förstår förstås inte meningen ordagrant, men jag tänkte att det kanske iallafall blir tydligt att hon inte skulle komma "nu"

Men Sandra hade en annan lösning och ritade "klockan tio" helt enkelt 😄

Det går iallafall ganska bra nu, för Sandras del. Hon är inte så stressad som man annars kan förvänta sig att hon skulle bli av röran vi inte kan undvika. Men det beror ju på att vi hanterar det bra. Vi har lagom med aktivitet så det inte blir för mycket, men samtidigt lite att göra om dagarna.

Idag hoppas vi på en promenad, och har vi tur så har Sandra glömt det som hände sist, så hon vill köra sin stol själv ett tag. Imorgon skulle vädret bli sämre så kanske bakar vi då.

Vi har ett par andra inne-aktiviteter också, med skapande och bänk-jobb förberedda. Det måste alltid finnas alternativ och reservplaner, för man vet aldrig vad om hinner hända längs vägen. Sandras dagsform och väder styr lite vad vi väljer att erbjuda.

Inte så ofta, men ibland händer det att Sandra kommer med egna viljor, och det uppmuntrar vi alltid i den mån det går. Det är ju dit vi vill, att hon ska kunna säga vad hon själv vill göra och i förlängningen också kunna be om hjälp. Jag vet inte hur långt vi kan komma, men varje gång hon tar egna initiativ blir vi lyckliga, och varje gång är ett lika stort framsteg.

Det har hänt ett par gånger på senaste tiden, att hon har druckit upp sitt vatten av sig själv, och det har också hänt att hon sagt till om påfyllning i glaset. Det är fantastiska framsteg, även om det händer väldigt sällan.

Ha en fortsatt fin vecka!

.

Ett litet snedsteg

Det behövs så lite för att det ska vara kört, om man inte agerar rätt. Och det är inte alltid så lätt att veta vad som är rätt, men någonstans kan jag tycka att det är huvudsaken att man försöker. Funkar det inte på ena sättet så provar man ett annat. Tillslut brukar man hitta rätt.

Vi har alltid haft svårt att motivera Sandra att röra sig. Och det är kanske bäst att tillägga nu, att jag inte behöver några tips, för vi har idéer så det räcker, vi behöver bara hitta rätt. Jag skriver för att berätta, inte för att vi behöver hjälp.

Vi kom iallafall på att Sandra tycker det är roligt att köra sin rullstol, så vi började förra promenaden med att hon fick köra den tills hon blev trött i benen. Eftersom hon är otränad så blir hon ju trött ganska fort, men var glad och nöjd under hela promenaden. Både bakom rullstolen och i den.

På andra promenaden skulle vi göra likadant, och Sandra fick visa vägen lite. Vi kom tyvärr inte så långt, för nånting hände som vi inte såg fast vi hade uppsikt hela tiden. Jag trodde först att hon slog i foten mot rullstolen, och så var det kanske?! Hon sa själv att hon halkade, men det brukar hon säga om hon tappar balansen lite. Det syntes inte när det hände, så det var inte så att hon höll på att ramla, men hon uppfattade det säkert så själv, och blev rädd.

Hon är så otroligt rädd för att ramla, men har nästan aldrig gjort det någon gång. Eller, egentligen är det nog inte ”att ramla” som skrämmer henne, utan känslan när hon plötsligt tappar lite balans. (Eftersom hon nästan aldrig har ramlat, och inte kan föreställa sig saker hon inte upplevt). Vi tror att ostadigheten hon ofta känner kan bli lite bättre om hon tränar upp musklerna i benen, även om det inte är hela orsaken. Men efter det som hände, vad det nu var, så vägrar hon gå mer. Typiskt. (Ja, på promenaden alltså, annars går hon).

Så nu börjar vårt klurande och tänkande på hur vi ska locka tillbaks lusten att gå själv. Så är det med allt, heltiden. Det är vi runt Sandra som måste hjälpa henne att utvecklas, annars gör hon inte det.

Först ska vi se om oron lägger sig av sig själv, genom att inte göra så stor affär av det, utan låtsas som ingenting vid nästa promenad. Beroende på hur Sandra reagerar och om hon vill köra rullstolen eller inte, så klurar vi vidare sen. Vi har t.ex. en promenad-karta som kan hjälpa henne att fokusera på annat. Eller så finns det alltid något gosedjur som vill ut och åka rullstol. Men, vi låter rädslan lägga sig lite först. Kanhända att det räcker med att dom sopar bort gruset snart, om det var så att hon halkade till på det.

Det jag ville få fram med den här berättelsen var att det är så lätt att få Sandra att backa i utvecklingen istället för att fortsätta framåt. Man måste vara på sin vakt, väldigt lyhörd och ha förmågan att våga utmana henne lagom vid rätt tillfälle. Annars slutar det med att hon sitter i soffan med sina klippkataloger dagarna i ända…

Det var väldigt tydligt för en tid sen, när jag inte hade duschat Sandra på ett tag. Efter badet får hon en badrock på sig, medan man torkar håret på henne. Den kan hon ta av sig själv, om man inte har knutit skärpet med nån krånglig knut. Plötsligt en dag när jag hade duschat henne, så stod hon och sträckte fram armarna med sin rock på sig. Och väntade på att jag skulle ta av den. Det räcker ju med att någon hjälper henne mer än hon behöver, så kan hon inte längre.

Jag blev lite ledsen av det, faktiskt. Vi måste ju jobba åt andra hållet. Sandra mår bra av att ”kunna själv” så det är det vårt jobb går ut på mest hela tiden. Även fast hon aldrig kan bli självgående, så måste hon få växa och utvecklas efter sina förutsättningar, och få lagom utmaningar som gör att hon blir pigg och glad.

Men det där var ju ganska lätt att ändra på så fort jag upptäckte det, så efter ett par gånger tog hon av sig rocken själv igen. Bara man bereder vägen rätt, säger rätt sak vid rätt tillfälle och inte står för nära, så kan hon för det mesta. Och vet ni vad hon mer lärde sig sen, med lagom steg och rätt förberedelser från mig? När jag har torkat håret klart nu, så säger jag ”Gå och häng upp rocken” och hon tar av den och hänger upp den på kroken själv! Det ni ✌

Det är det som är det stora jobbet. Att det ska verka som Sandra gör själv, trots all hjälp hon behöver. Det är då vi har lyckats och det är då Sandra får växa och bli stolt över sig själv. Men det behövs inte mer än att jag, vid rätt tillfälle, glömmer säga "Gå och häng upp rocken" så kan hon inte det. Och det går inte att be henne vända om hon har hunnit ut från badrummet.

Trevlig helg!

P.S. Efter Kalla Faktas reportage. Conrad är tyvärr inte ensam. (Och sen, när det inte är skolplikt längre, utan man blir vuxen men har samma behov fortfarande, då finns det ännu mindre anpassade verksamheter att passa in i, för dom som inte klarar det som finns)
Läs även skribentens kamp här.

.

En dag i taget

Jag är så otroligt trött just nu, så jag får inte till några vettiga inlägg här. Det är en del som snurrar i mitt huvud och jag får lite svårt att tänka. Men rätt vad det är så är jag igång igen 😊 Svackorna brukar inte bli så långvariga när det händer nya saker att fokusera på mest hela tiden. Det går ju mot ljusare tider iallafall, och jag har haft lite tid över för min nya kamera, vilket ger massa energi. En vacker dag ska jag läsa instruktionsboken och lära mig lite inställningar också.

Sandra mår, efter omständigheterna bra. Igår var hon sugen på både bänkjobb och skapande, så vi passade på. Jag hade ju förberett båda delarna till lämpligt tillfälle, så det var bara att köra så länge lusten infann sig.

Äntligen blev det fiskar av pom-poms, som jag förberedde för länge sen

Ha det fint!

.

Välkomna vårkänslor

Sandra mår bra efter den lilla svackan, även om man märker en oro hos henne. Det är ju svårt att ha ett tryggt schema när vi inte har nån vidare bemanning att bygga upp schemat efter. För Sandra har det dessutom alltid varit viktigare med vem hon ska vara än vad hon ska göra.

Många har försvunnit utan att hon förstår varför och utan att vi kan förklara det för henne. Många har kommit tillfälligt på sista tiden och det går inte heller att förklara. Inte ens jag vet ju om folk kommer tillbaks eller inte. En del lovar utan att hålla och vi brukar undvika att berätta nånting för Sandra om vi inte måste, innan vi vet. Det känns i mamma-hjärtat när Sandra känner sig sviken och jag har fått svårt att lita på nån just nu.

Men vi gör vårt bästa med att fokusera på ”här och nu” och under kommande vecka kommer iallafall en kär person. Sandra fick reda på det igår, och blev genast lugnare. Skönt att det finns nån annan än vi föräldrar i hennes lilla begränsade värld.

Min migrän är borta och jag har t.o.m. kunnat njuta lite av vårsolen, och lite kärlek bland sångsvanarna. Jag önskar er alla en fin vår!

.

Så var det med det

Med bakningen gick det såhär…

Dvs vi skippade den och Sandra tillbringade dagen nerbäddad i soffan, med film och kräk-bunke. Det är ju inte så konstigt att det kommer en reaktion efter alla nya bekantskaper och olika folk på olika tider. Det innebär att den viktiga strukturen rubbas för mycket för att det ska bli tryggt och lugnt. Men det har gått över förväntan ändå, måste jag säga.

Ja, det fick bli en lugn dag för oss båda, även om det inte är så lugnt för den som måste passa, men inga aktiviteter iallafall. Det var mest att springa och serva med film, musik, kräkbunke, toabesök (som kräver ett visst mått av tålamod och låg-affektivitet…) vill äta, vill inte äta, vill dricka, vill inte dricka, vill duscha, vill inte sova och ”ooorkaaaar inteee vilaaaaa” eller ”ääär inte sjuuuk”. Men jag kunde hämta andan när damen sov, och det gjorde hon en hel del.

Pjhu!

Innan dagen var slut fick damen i sig lite mat med min hjälp, och hon har inte kräkts mer sen dess. Vi får väl se hur hon mår idag och om vi kan ta den där bakningen i eftermiddag istället.

Själv hade (och har) jag migränkänningar, men som vanligt är jag glad så länge tabletterna håller det någorlunda i schack.

Hare fint!

.

Bakning på G

Jag har en liten svacka. Inget allvarligt, men tröttheten kom nog ikapp lite, kanhända är det nån bacill som lurar. Eller så har det bara varit lite väl intensivt på sistone. Möten, inställda möten, bokade tider och ärenden. Ja, och så det vanliga på jobbet nästan dygnet runt, inskolningar och 110% alert mest hela tiden. Lite för lite återhämtning gör att orken inte räcker lika länge.

Annars är det ganska lugnt just nu. Sandra mår bra och vi försöker göra hennes dagar så innehållsrika och vettiga som vi orkar. Målet är att Sandra ska ha något stimulerande att göra varje dag, om hon inte själv väljer bort det. Det ska alltid finnas ett alternativ i välja-pärmen som är roligt. Det hon väljer bort behöver vi göra intressantare, för det är alltid den som jobbar som har ansvaret över att Sandras dagar blir bra för henne.

Igår förberedde jag så Sandra kan välja bakning idag om hon vill, och det skulle jag tro att hon gör. Jag har rivit morötter så hon kan göra morotsbröd, tänkte jag.

Eller, hon gör ju inte det, förstås, men tror att hon gör 😊 Jag brukar göra degen själv för att det inte ska bli för många brytningar och för mycket vänta-tid för Sandra, för det fixar hon inte. Hälla uppmätta ingredienser i en bunke är väl vad hon klarar, och det är för lite för att hon ska tycka att det är roligt och meningsfullt. Därför är degen klar när Sandra ska börja baka.

Jag har hittills delat degen i lagom ”bull-bitar” så hon bara har format och lagt dom på en plåt. Men idag tänkte jag att hon ska få dela själv. Jag vet inte än om hon kan, men man måste ju utmana för att kunna utveckla. Så jag ska göra en rulle som jag markerar med ett snitt där Sandra sen ska dela. Vi får väl se hur det går.

Klarar hon det inte så kan jag alltid justera det i efterhand, när hon har lämnat köket. Huvudsaken hon tror att hon gör det själv, för det är det hon växer av. Sen brukar hon fixa att pensla med ägg och hälla på frön, om hon klarar brytningarna eftersom bullarna måste jäsa först. Det beror helt och hållet på dagsformen så vi får se hur det blir när vi kommer så långt.

Jag avslutar med en mycket läsvärd länk här, varsågoda.

Må gott!

.