fredag 21 januari 2022

Egentid

Vi har sagt att vi inte ska hälsa på hos Sandra förrän hon känns stabil och har förstått att hon inte ska följa med hem igen. Det skulle bara röra till det för henne om jag (eller vi) kom innan hon har landat ordentligt.

Men det går över förväntan och det märks att personalen har rätt kompetens. Det går ingen nöd på Sandra iallafall. Även om nya Corona-restriktioner gör att vi måste skjuta fram dagen då vi kan hälsa på. Vi längtar ju, förstås. Men så länge vi får uppdateringar och lite foton så ska vi väl stå ut med väntan. Dom boendes hälsa är förstås viktigast i det här läget och händer inget nytt så kan vi hälsa på i månadsskiftet, för alla boende och personal har fått sina sprutor nu.

Vi längtar som sagt. Det ska bli jätteroligt att hälsa på. Vi hoppas att Göran är så pass återställd att han klarar att ta sig till bilen, och i och ur den. Kanske måste jag åka själv första gången, vi får se hur saker och ting utvecklas här.

Jag har inte känt så mycket mer än glädje och lättnad över att Sandra har det bra. Jag har visserligen saknat henne mer eller mindre i perioder, men inget sorgearbete än. Min depp beror inte på att hon har flyttat, utan den blir snarare bättre av just det. Än så länge.

Däremot blir jag väldigt påverkad av ifall jag inte hört något från boendet på ett par dagar. Men jag är trygg i att hon har det bra och vi har fått så många bilder som visar att hon mår fint. Jag är inte orolig för Sandras del, det känns bara fantastiskt och jättebra.

 


Dock är jag beredd att det kommer en reaktion hos mig så småningom. Jag har trots allt levt bara för Sandra i väldigt många år. Precis allt vi gjort har varit noga planerat utifrån hennes förmågor. Precis hela tiden. Har vi rest så har vi inte varit på semester, utan rest för att ge Sandra upplevelser och vi har varit assistenter varje sekund med henne. Självklart är det en stor omställning. Det kommer ta tid innan jag hittar mig själv igen.

Än så länge är jag mest uppe i varv och har väldigt svårt att koppla av, trots att jag är enormt trött. Det är så konstigt, men jag är medveten om det och försöker att inte sätta igång med saker som triggar igång mig ännu mer. Promenader är bra, men det går sådär, får man väl säga.

Känslan av att vi måste planera allt noga innan vi gör nåt, blev väldigt påtaglig i början. Jag kom på mig själv med att jag kunde. Att inte behöva tänka på alla hundra omständigheter och eventuella konsekvenser, utan bara kunna. Om jag ville, när jag ville och hur jag ville. Det är så fortfarande till viss del, men jag orkar just inte göra så mycket som jag kan nu.

Jag kommer också på mig själv med att reagera när något oförutsett händer. När plogbilen kommer klockan fyra på morgonen och jag tänker ”Fasen” innan jag kommer på att Sandra inte ligger och sover eller kan bli störd av det. När jag själv vaknar och tassar förbi Sandras rum innan jag kommer på att jag inte behöver smyga. Eller när jag slår i tån och kommer på att jag kan skrika en svordom utan någon får ett utbrott.

Jag behöver inte ha telefonen på ljudlöst och jag har tagit bort lappen på dörren där det står ”Ring inte på dörren”. Jag kan svara när det ringer och öppna om nån kommer, utan att jag behöver bereda vägen runt Sandra först.

Så nu när jag kan, ska jag försöka få tillbaka lite energi. Jag fortsätter att försöka gå från tanke till handling och faktiskt komma igång med små promenader. Förnuftet säger att jag blir piggare av en promenad än att renovera köket när rastlösheten kommer. Bara jag kommer över tröskeln några gånger. Mitt jobb nu är att återfå min egen balans.

Balansen mellan krav och förmåga, återhämtning och aktivitet. Det som jag var så noga med när det gällde Sandra, det är viktigt även för mig. Nu är det min tur, nu finns min egen tid.

.

3 kommentarer:

På Selmas gata sa...

Så härligt att läsa om ert nya liv! Det låter som om Sandra är precis där hon ska vara och det gör ju att du med tiden säkert kommer att komma ner i varv och vila ut ordentligt du med. Även om det tar tid. Vad roligt att se bild från stallet, förresten, glädje! Förstår att det känns konstigt att inte ses, men det låter som om ni resonerar klokt att hon får landa lite först. / Tanja

Elle sa...

På rena svenska: Nina förfan, nu har du fått mig att gråta av glädje! För att ni gjorde det och det verkar ha startat så bra för Sandra. Jättefin lägenhet av det du visat (och boendets gemensamma utrymmen!)

Jag hoppas att du och Göran sovit som stockar senaste veckorna och fortsätter några veckor till. Ligger i sängen och viftar på tårna exakt hur länge ni vill. Att du köpt dig ett lyxschampo! Och självklart att allt fortsätter såhär bra för Sandra.

Spännande att ni har en del video från senaste året. Hoppas verkligen det blir något av det!

Anonym sa...

Vet inte om du kommer ihåg mig? Annika... Jag har kommenterat några gånger. Framförallt kring DIG. Hur otroligt duktig du är på att formulera dig. Hur du verkligen borde jobba med att sprida kunskap kring de här frågorna. Jag vet inte idag hur länge jag har följt din blogg? Men det är nog ett antal år nu. Det har gått i vågor hur frekvent jag har läst. Men jag har alltid kommit tillbaka. Och nu tappar jag det lite känner jag.... Ni har kämpat så in i vassen. Ni har alltid haft Sandras bästa framför era ögon. Du och Göran verkar vara ett så bra team. Att ens klara av att hålla ihop liksom... Och så det Göran har råkat ut för genom åren. Det sista ni behövde. Och du gnäller aldrig! Du är - med all rätt! - arg, frustrerad, trött... Men har alltid Sandras bästa framför ögonen. Och med hopp inför framtiden. Nu har framtiden kommit. Och jag är berörd! Min futtiga problem är ingenting jämfört med hur ni levt i så många år. Du är lite fransig i kanterna, men står fortfarande upp. Och har hopp och visioner. Jag är så in i hjärteroten glad över att ni till slut hittade en lösning. Jag hoppas så att det här kommer bli bra för Sandra. Och jag hoppas så att du ska landa och läka. Och jag hoppas att du och Göran nu kommer ha ork, lust och förutsättningar för en vuxenrelation. Att den här dagen skulle komma kändes för några år sedan ganska långt borta. Nu önskar jag er - ur djupet av mitt hjärta - allt gott! Det är ni sååå väl värda!