fredag 17 september 2021

Drömmen som gick i kras

Jag ville inte skriva om min magkänsla tidigare, eftersom Sandra skulle flytta dit och jag inte gärna vill skriva negativa saker hursomhelst. Sånt tar jag alltid med berörda och när problem är lösta så är dom ju ur världen. Det är inget jag behöver sprida ut nånstans. Men nu känner vi att vad som än händer så kan vi inte låta Sandra flytta dit, och då vill jag förklara varför.

Det första flyttdatumet var den 6 september, om vi fick besked från kommunen snart. Det fick vi inte, så vi flyttade fram datumet till 13 september. Jag tyckte det var okay, om vi kunde komma igång direkt med det som vi behövde hinna innan flytten. Först ta mått, åka till IKEA, få ordning på möbler och köra dit allt annat grejs som måste finnas innan Sandra kommer dit. Ha möten och planera inskolningen med den personal som ska jobba med Sandra, få en kontaktperson, ha ett hembesök, planera daglig verksamhet samt gå igenom viktigheter som ekonomi, adressändring och lite sånt praktiskt.

Jag sa att jag har svårt att lämna hemmet och behöver få mycket gjort på en gång, när jag ändå är på plats. Personalen skulle hjälpa till att montera och möblera, så det skulle säkert gå bra.

Jag fick en lista på vilka chefer som skulle hjälpa oss under sommaren, för en del saker kunde vi ju sätta igång med innan den ordinarie personalen var tillbaka från semestrarna. Jag fick också besked om att vi skulle ha möte den veckan då personalen skulle vara tillbaka. Bra så långt. Då kunde jag ju passa på att stanna ett par dagar och få lite ordning på samma gång.

Men sen fick vi inte tag på nån, fick inga svar och hade ett sjå att få till ett datum vi skulle kunna åka dit och börja med det vi kunde börja med. Tillslut, efter många mail, sms och försök att få telefonkontakt, så bestämdes ett datum. Vi började känna i magen att det verkade lite rörigt alltihop, men det var ju semestertider… Vi flyttade, nån gång i den vevan, fram datumet till 27 september, så vi skulle hinna.

När vi kom dit så hade nån chef bestämt att Sandra skulle ha en annan, sämre lägenhet än den som vi bestämt när jag var där och tittade första gången. Den vi bestämde från början låg med en utsikt där det inte var så mycket som skulle störa och oroa, och den låg mittemot extra-lägenheten. Två viktiga anpassningar som vi pratade om då, men som inte förts vidare till nästa chef.

Den lägenheten som Sandra skulle ha var möblerad och användes som ”visnings-/anhöriglägenhet” och jag är ganska säker på att bytet gjordes för att det blev jobbigt att flytta ut alla möbler från den lägenheten innan vi kom och skulle börja fylla på med Sandras grejor. Men vi ställde av allt i fel lägenhet så länge. Personalen skulle sen fixa och packa upp det i rätt lägenhet när den var rensad och städad.

Vi checkade av, med den chef som var där, att det skulle bli möte den veckan som var sagt, och att jag då skulle stanna och fixa lite i lägenheten när jag ändå åkt dit. Jag förklarade igen att vi har svårt att lämna hemmet då det bara är vi och vi liksom jobbar dygnet runt. Men personalen skulle hjälpa till. Lägenheten och dom möbler vi köpt skulle ordnas innan jag kom den aktuella veckan. Det kändes väl okay efter samtalet med chefen. Det var ju fortfarande semestertider och allt skulle säkert kännas bättre efter mötet, när vi fått en kontaktperson och kunde börja planera ihop med rätt personal. Men magkänslan började få fäste.

Så kom då den efterlängtade veckan. Jag kom dit på måndagen, som bestämt, och började känna att det snart inte fanns nåt att skylla på längre. Det var skitigt, skräpigt och en massa grejor (tandborste, soppåse, tomburkar mm) i lägenheten, och möblerna stod mitt på golvet, o-uppackade. Så jag ringde den första chefen som jag träffat när jag besökte boendet första gången. Hon som pratade så varmt om stället och som gjorde att vi direkt kände att det här kommer bli jättebra. Hon hade inte tid, men sa att den chef som skulle vara med på mötet skulle ringa inom kort.

Jag sa till personalen att jag inte hade lust att städa efter någon annan, och att sängen måste packas upp eftersom jag skulle sova där. En av personalen frågade om Sandra skulle flytta in typ nu. Hade dom ens fått info?

Medan jag väntade på att chefen skulle ringa plockade jag ihop allt skräp så personalen skulle veta vilket som inte var Sandras grejor.

 


Jag var också tvungen att kolla om diskbänken var förstörd, men dom hade bara inte torkat av den.

 


Chefen ringde inte så tillslut åkte jag till IKEA, för jag hade massor att hinna. När jag kom tillbaka kom chefen dit. Jag förklarade läget och hon bad om ursäkt. Jag frågade vilken tid vi skulle ha möte nästa dag, och hon såg ut som ett frågetecken! Men låtsades väl ha koll efter ett tag och vi bestämde tid.

Mötet där jag trodde att jag skulle få träffa Sandras personal och en kontaktperson och där dom skulle presentera en plan, blev ett samtal med chefen (den tredje jag samtalade med om samma saker). Så jag började ju undra varför jag ens skulle åkt dit den där veckan när ändå inget var klart. På det mötet bestämde vi att skjuta fram flyttdatumet igen, till den 24 oktober.

Nu kändes det inte alls bra längre. Jag skrev ett mail till den chef jag träffade första gången, som var orsaken till att vi tackade ja till boendet. Hon skulle prata med den chef jag haft senaste ”mötet” med. Efter nån vecka kom ett mail från den sistnämnda chefen att en ny chef skulle kontakta mig. Den fjärde i ordningen.

När hon sen ringde gick luften ur mig totalt. Jag blev förbannad, men kunde ju inte riktigt skylla bara på henne som var ny. Dock hade hon ju kunnat tagit reda på information från dom andra tre cheferna, och läst igenom materialet dom har om Sandra, innan hon ringde. Hon hade kunnat haft något att presentera för mig.

Dom andra tre cheferna hade sagt till oss att dom håller på att söka personal och att dom inte vetat än vilka som skulle passa att jobba med Sandra. Den här nya chefen sa att det inte var den personalen dom sökt, det fanns redan personal. Men varför har vi då inte haft något möte än? Varför har jag inte fått träffa dom? Men det kunde hon ju inte svara på. Hon frågade vilket flyttdatum som vi hade tänkt oss, men det svarade inte jag på för då hade jag surnat till. Jag hänvisade bara till den chef som jag bestämde det med.

Hon undrade om vi bodde där, på orten?? Hon visste alltså inte ens vart vi bodde och att vår kommun köpt platsen?! Jag sa att jag inte kände mig ett dugg lugnare efter det där samtalet, men hon bara babblade på som om hon pratade med nån kompis, så jag skällde väl lite och sa inte ens hej då innan jag la på. Jag kände bara så starkt att det där stället aldrig kommer bli bra för Sandra.

Det var meningen att chefen för den dagliga verksamheten skulle ringa samma dag och, som jag iallafall trodde, planera lite förslag på verksamhet som kan passa Sandra. Tre av dom tidigare cheferna har sagt att verksamheten anpassas efter individen. Sandra har ju ett beslut på dv och det är ju jätteviktigt att hon har nåt. Annars kommer hon ju sitta och klippa hela dagarna. Anledningen till att Sandra ska bo på en s.k. Boda-verksamhet är ju att hon inte fixar att åka till en daglig verksamhet varje dag. Den första chefen berättade om en hel massa aktiviteter som skulle gå att ordna beroende på Sandras intressen

Men chefen som ringde sa att dom bara har en lokal där dom har sin verksamhet och den måste man åkta till om man ska ha nån sån. Då rann det över rejält, kan jag säga. Jag avslutade med att säga att ”dv-chefen” inte behövde ringa, sen stängde jag av samtalet.

Jag har också försökt ta reda på personalens kunskaper om lågaffektivt bemötande och tydliggörande pedagogik, som är den viktigaste egenskapen om det ska fungera. Både när jag pratat med en ur personalgruppen och dom två senaste cheferna. Svar jag fått gör att jag känner att personalen inte ens vet vad det handlar om:

-Det är så bra med stora starka karlar till dom andra boende (som är killar).

-Vi använder schema där det står tydligt vad personalen ska göra.

-Jo, dom boende har också schema... (Jag frågar då hur dom ser ut).

-Den ena har en klocka med bilder för t.ex. mat och dv. (Jag frågar då vad den andra har för schema).

-Han kan inte klockan, han är inte på den nivån att han behöver ett schema. (Jag frågar då om personalen vet hur hans dag ser ut, men inte han själv).

-Jag kan inte gå in på dom andras schema, det är sekretess (då hade hon redan berättat ovanstående, så den sekretessen rörde alltså inte dom boende, utan personalens arbetssätt/kompetens).

Den personen som inte behövde något schema travade runt på boendet när jag var där och jag undrade om han inte visste vad han skulle göra. En personal travade efter och sa till när det var något han inte fick röra, eller om han gick nånstans där han inte fick vara. Två personal sa till varandra att han kanske behövde en biltur snart. Jag undrade lite för mig själv om han inte hade några aktiviteter, men vad visste jag om hans behov...

Jag frågade vidare för att försöka ta reda på kompetensen när det gäller tydliggörande.

-Vi tar in en pedagog som planerar schemat tillsammans med personal och anhörig.

Jag frågade igen – Men pedagogen jobbar inte där, så vad är personalens kunskaper om tydliggörande och schema?

Det får jag fortfarande inget svar på, mer än att dom tar in en som kan schema och som kan ”klippa och klistra” (alltså tillverka schemabilder).

Jag brukar märka ganska fort om den jag pratar med förstår vad det handlar om. Att förstå det är inte samma sak som att kunna allt och veta vad Sandra behöver. Det handlar om en grundförståelse som måste finnas om resten ska fungera.

Två personer har jag träffat som jag fått den känslan med. Den första chefen jag träffade när jag besökte boendet (men som inte har så mycket med Sandras boende att göra) och en i personalgruppen som kom fram och presenterade sig, och pratade lite om anpassningar helt på hans eget initiativ när jag var där ett par dagar. Dom andra (som visserligen verkar väldigt trevliga och bra människor) känner jag inte har dom kunskaper som krävs för att klara att bemöta Sandra rätt. Och cheferna verkar inte ens kunna kommunicera med varandra.

Jag har kontaktat kommunen och ska ha ett telefonmöte med dom nästa vecka. Återkommer när jag vet en fortsättning.

.

5 kommentarer:

Annelie L sa...

Men vad ända in i …. Hur i helskotta kan något som låter så bra kunna falla så platt till marken och visa sig bli till ingenting ?!?
Jag blir alldeles gråtfärdig och kan inte ens föreställa mig den känslan ni har just nu, mer än den ilska som kokar.
Så här får det bara inte vara… var finns kommunikationen och viljan att få det att fungera?
Kramar om och lider med er ❤️‍🩹

Alice sa...

Alltså... Vad är det jag läser!? Har läst allt om era rundor hit o dit o tänkte för er skull att äntligen. Jag lider med er :(

Linda sa...

Men jösses, nu får det väl ändå vara nog! Ni som kämpat så länge för det här. Man trodde ju, precis som Alice ovan, att det äntligen skulle lösa sig. Blir så ledsen när jag läser det här, och lider med er. Nu måste väl ändå er egen kommun ta tag i det här, ni ska ju inte behöva inte bli besvikna gång på gång.

Anonym sa...

Så jobbar man på boende.
Det brukar finnas en pedagog på 2 eller 3 grupp boenden.

Den pedagogen lär sen ut till de andra hur det ska göras.

Det skriva genomförandeplaner som alla ska följa .

Tror säkert den bild du har fått är för att det är nytt boende.

Tänker du ändå behöver ge boendet en chans

Fråga efter pedagogen nästa gång.

De här personalen känner kanske inte de andra boende än.

Och ja ibland behövs män till en del brukare.

Tex vid utåtagerande betende så kan jag som är kort tycka det är läskigt i vissa situationer att vara själv med en brukare

Medans en stark Karl inte känner rädslan och kan ingjuta trygghet på annat sätt

Även om jag med har kunskap om labb och akk kan tycka det är bra med olika personer som jobbar på ett boende

Anonym sa...

Vilket magplask. Vad tråkigt!

Men; jag tror det är väldigt vanligt som anhörig att känna att det är för många fel. Det är ju det käraste, mest sårbara man har som ska leva där och ni ska lägga så mycket förtroende hos människor ni inte känner! Det ÄR såklart läskigt.

Jag tycker ni ska titta på utföraren. Är det ett nytt företag? Drivs det fler boenden i deras regi=finns kompetens? Verkar dessa boenden fungera?

Fråga närmare kring deras rutiner just vad gäller tydliggörande pedagogik. Får personalen hjälp och stöd kring detta, och av vem? Där jag arbetat har det aldrig funnits någon "pedagog" för boenden (eller kortis). Personal och arbetsterapeut arbetar tillsammans fram fungerande schemastöd och kognitiva hjälpmedel. Kommunikation går via arbetsterapeut eller HAB. "Pedagogen" är ju personalen, för det är ju denne som är nyckeln till vad personen i fråga faktiskt behöver och föredrar och att sedan implementera detta för person och arbetsgrupp.

Gällande utåtagerande beteende ter det sig ju väldigt olika. Jag har jobbat med flera individer där minsta felsteg kan leda till slag, men enbart en person där det krävdes dubbelbemanning. För oss berodde det helt på kollega och vilket samarbete vi hade sinsemellan och inte kön. Jag har dessutom jobbat med flera som i ilskan lätt blir mer provocerade av stora män än kvinnor - om det har med kunskap, mjukhet eller förmodligen kroppsstorlek låter jag vara osagt. Sen finns det såklart individer som blir så pass våldsamma att det känns väldigt jobbigt för personal att vara fysiskt underlägsen. En person med AST blir fruktansvärt stark vid utbrott.

Vad är deras arbetsplan kring Sandra? Ska hon ha som ett "eget team"? Personlig assistans-liknande?
Min erfarenhet är ju att man söker t ex uskor eller stödassistenter då dessa ska ha läst specialpedagogik eller mer. Fördjupande kurser i labb och autism brukar arbetsgivaren sedan kunna erbjuda även om det är meriterande.
Nu har jag aldrig börjat på en helt ny gruppbostad utan redan kommit in i befintliga grupper. Då har det väl mest setts tills vad jag kan komplettera i den gruppen och inte för specifik individ på boendet. Då har jag också jobbat med samtliga kunder, och behovet av att kunna möta person och be om utbildning eller handledning vid behov varit ett måste att kunna göra. I den här målgruppen finns ett mycket större behov av kunskap inom psykiatri än vad det flaggas för. Detta för att faktiskt kunna skilja funktionshinder från psykisk ohälsa, och jobba förebyggande.

En av dom största utmaningarna för boendepersonal är väl just den udda sammansättningen av hyresgäster. Vissa har blivit ilurade att man är kompisar och tycker därför att man ska umgås. Andra har noll socialt behov och mår bäst ifred. I gemensamma utrymmen kan någon annan bli arg, glad, få spring i benen... Och nån annan tycka att det inte är några konstigheter att gå ut och sätta sig naken vad personalen än säger (som personal har jag dock alltid tyckt att just sådana grejer är halva charmen med att jobba på boende. Vadå regler och normer? Vill jag vara naken så är jag!).

Jättelång kommentar. Jag hoppas situationen utvecklas till något positivt för er och för Sandra!