Så har vi
haft det första mötet mot ett anpassat boende till Sandra. Det känns positivt
så här långt, men jag har erfarenheter som gör att jag inte riktigt vågar tro
på framsteg den här gången heller. Jag skulle ha antecknat alla turer som varit…
Men, tills vidare tänker jag positivt iallafall. Det mår man bäst av, och jag
känner mig både gladare och piggare igen.
Jag har
fortfarande svårt att få till något läsbart och kan inte skriva obehindrat som
jag kunde förut. Därför blir det inte lika många uppdateringar just nu, men
förhoppningsvis så kommer jag igång vad det lider. Jag mår ju bra av att
skriva, och bearbetar mycket på det viset.
Hursomhelst
så har vi nu pratat igenom lite tankar med vår ansökan och vad den individuella
planen ska innehålla. Sist vi skulle göra en IP hade vi en handläggare som var
rent bedrövlig. Hon kunde inte det där och det blev heller ingen plan gjord. Vi
hade bara massa möten som inte ledde nånvart.
Så bara det
gjorde mig glad den här gången. Vår nuvarande handläggare verkar veta hur man gör
en IP, och tog kommandot direkt. Talade om hur upplägget var och vilka han
kände att han behövde bjuda in på nästa möte utefter det vi vill diskutera. Det
var så skönt att det inte var jag som behövde styra och tala om hur det skulle
gå till, för den kunskapen har jag verkligen inte. Öht blir jag väldigt glad
och lättad så fort andra gör sitt jobb och jag kan luta mig tillbaks.
Själva IP-mötet
är planerat i slutet av månaden, om alla inbjudna kan komma då. Förutom det så
skulle handläggaren prata med ansvarig på Habiliteringen, den person som har
vårt ärende på sitt bord och som vi inte hör något ifrån om inte Göran lyckas
få tag på henne när vi börjar undra om hon glömt oss… Ja, så som dom alltid
jobbat på Hab. när vi har behövt hjälp. Suck. Men det är ju en helt annan
historia. Det är iallafall dom som ska skicka remiss för att få Sandra till neuropsyk
för utredning.
Vår
LSS-handläggare skulle också ringa och prata med ansvarig på neuropsyk. För utan
att utreda behoven går det inte att anpassa rätt, och den dagen Sandra flyttar
till ett boende så måste det bli rätt från början. Blir det ingen utredning så
är det hela dömt att misslyckas. Vi hoppas att alla berörda förstår det.
Eftersom vi
ansökt om gruppbostad så behövs det ju ett nytt läkarintyg… Men ett läkarintyg
säger ingenting om Sandras behov, utan det bygger enbart på vad Göran och jag
berättar. Att en läkare träffar Sandra i tio minuter ger liksom bara utmattning
hos Sandra. Läkaren skulle inte få någon som helst bild av hennes behov av det.
Därför måste en remiss skickas.
Ja, så nu
kan vi bara hålla tummarna.
.
3 kommentarer:
Jag och jag skulle tro många med mig, håller våra tummar tillsammans med dig ❤️ Styrkekramar o kärlek till dig.
Jag håller också tummarna och skickar varma styrkekramar till er <3
Skönt att det händer något som känns positivt, och någon gång måste det också verkligen funka i verkligheten. Saknarkramar x100 Tina
Skicka en kommentar