Det blev en
maratonstart för assistenten i måndags. Men det finns ju nåt positivt med det
också, som man kan fokusera på, även om det var en jobbig dag för alla. Att få
se dom jobbiga dagarna så fort som möjligt är ju ingen nackdel. Det är faktiskt
värre när Sandra bjuder på en smekmånad först.
Det som var
jobbigast för mig var väl att jag sen låg vaken hela natten och funderade på
hur vi ska lösa det här om Sandra faktiskt inte fixar att det kommer folk igen.
För hon har i stort sett inte haft några större låsningar sen förra assistenten
slutade.
Det är så
klart inte assistenternas fel, utan det är jobbigt för Sandra att hantera nya,
helt enkelt. Och nya kan ju inte komma och sätta tydliga gränser förrän dom
känner Sandra lite, och vet vilka gränser hon behöver.
Sandra
fastnar väldigt lätt i saker hon kommer på att hon vill eller inte vill eller
vad det nu kan tänkas vara. Det är inte ens lätt för mig, som känner henne
väldigt väl, att veta hur jag ska hantera situationerna när det blir så där
låst. Det har varit jättesvårt genom alla år. Jag tror vi har provat det mesta,
men Sandra är svårflörtad när hon har fastnat i nåt.
Så i
måndags, första dagen för nya assistenten, blev det en stor låsning för Sandra
när det var dags att äta lunch. Det tog två timmar innan hon kunde peta i sig
lite mat och vi hann med både ett mindre utbrott och tårar innan det gick över.
Det är inte
själva utbrottet som är värst, utan låsningen. Jag har fått många råd om det
och vi har nog provat allt. Det funkar ju på mindre låsningar, men inte när det
är total-låst. Det som funkar bäst då, och som jag gör trots att det känns
tvärtemot alla råd vi fått, är att tappa tålamodet och ”sätta ner foten” bli
arg och låta det bli utbrott. Nåt bättre sätt som funkar har vi inte hittat.
Målet är förstås att istället förebygga så det inte blir låsningar.
Nåja, efter
den dagen undrade jag ju om assistenten vågade börja på det här jobbet… Men hon
tyckte bara det var bra att hon fick uppleva hur det kan vara ibland. Sen fick
vi uppleva hur det också kan vara ibland, nämligen den totala motsatsen. Efter
igår kändes det betydligt bättre igen, så inatt har jag sovit som en stock.
Sandra är
lite skör och trött, och hon har fortfarande en hög stress i sig. Det har
hon ju haft i flera år vid det här laget. Men vissa dagar är bra dagar ändå,
även om det inte behövs så mycket för att det ska vända eller explodera. Igår
var hon, efter omständigheterna, på väldigt bra humör. Hon busade och hade den
där (numer sällsynta) glimten i ögonen. Då blir den här morsan bara lycklig och
genast mycket piggare.
När vi
skulle gå ut efter sångstunden sa Sandra att hon ville spraka boll, men inte på
tomten. Bara en sån sak! Att hon kommer på vad hon vill göra, och kan tala om
det! Sånt gör mig glad på riktigt, och det är större än vad vanligt folk kan
föreställa sig.
Eftersom
Sandra sa vad hon ville utan problem och utan gnäll, så bedömde jag också att
hon skulle fixa det. Så vi tog rullstolen, fotbollen och två koner med oss till
en plan vi har i närheten. Det var en mycket nöjd tjej vi hade i rullstolen.
Hon höll konerna (uppochner) i handen och jag hade lagt bollen i dom, så det
såg ut som en stor glasstrut.
Vi ställde
sen konerna så vi hade ett högt stängsel bakom oss. Annars får man bara hämta
bollen väldigt långt bort mest hela tiden, och även om den här morsan behöver
motion så är det smart att begränsa lite… Bakom stängslet finns en tennisbana.
Vi sparkade
boll en bra stund. Sandra som sitter still väldigt mycket annars sprang glatt
runt och hämtade bollen åt alla håll. När jag märkte att orken började sina så
skulle vi precis avsluta när Sandra fick till en riktig höjdare. Ja, ni fattar…
Där låg bollen inne på tennisbanan som bara medlemmar har nyckel till. Det
lilla utbrottet hade kunnat bli stort, och gick ju inte att undvika.
Men vi kom
iallafall på att man nog behöver glass efter en sån fotbollsmatch, så jag
frågade Sandra snabbt om vi skulle gå förbi affären. Så utbrottet kom av sig. Den
stora struten (konerna) var ju tom nu när glassen (bollen) låg på tennisbanan.
Det blev lite roligt mitt i allt.
När vi kom
tillbaka var vi varma och solen sken. Sandra ville stanna ute en stund och
blåsa såpbubblor, så det gjorde vi.
Det var dom
två första dagarna för första assistenten, och bevis på att, trots att vi måste
ha väldigt mycket rutiner, och göra lika mest hela tiden, så är ingen dag den
andra lik.
Må så gott.
.
1 kommentar:
Vad roligt att du orkar rapportera igen! Nu håller jag tummarna för att det kommer fungera fast ni kör "the big bang"! /Annika
Skicka en kommentar