ADL - Aktivitet
i det Dagliga Livet. Vi har haft en ”utredare” (eller vad jag nu ska kalla henne) här ett
par dagar nu. Hon har haft samtal med mig i flera timmar och jag har fått
berätta ingående hur saker funkar eller ofunkar. Jag är full av tomma tankar
just nu, men det klarnar väl när det lägger sig lite.
”Utredaren”
har också iakttagit Sandra en del. Det känns lite sådär, just den biten.
För Sandra är social och älskar uppmärksamhet, så att saker ofunkar är svårt
att se på ett par dagar när det mest är roligt och spännande för Sandra. Men
det känns ändå bra, för ”utredaren” förstår vad det handlar om. Jag skulle dock
önska att någon får se vad jag pratar om, för att få det bekräftat. Det blir ju
mer trovärdigt då.
Det stora
problemet är ju att man blir så lurad av Sandra. Man tror att hon kan och
förstår fast hon inte gör det. För att se den biten måste man vara här, helst
varje dag, i flera veckor. Framförallt måste man se situationerna som är svåra
för Sandra, flera gånger. Nu satt vi mest och lekte, och då är det inga större
problem med nånting, egentligen. Leker vi på Sandras nivå så funkar hon för det
mesta, och är nöjd.
Efter maten,
igår, tog vi en promenad som vi brukar, och undertiden tog ”utredaren” en
lunchrast. Då kom en mindre låsning för Sandra och vi var snabbtänkta och tog
fram mobilen. Assistenten filmade när jag skulle försöka leka bort låsningen
som övergick i ett litet utbrott. Jag lyckades inte och Sandra ville att
assistenten skulle komma istället. Vi bytte plats och utbrottet kom av sig
direkt.
Just det
hade jag beskrivit för ”utredaren” som en orsak (av fler) att dubbelbemanningen
behövs. Det var ju toppen att just det kom med på filmen som jag kunde visa
sen. Vi filmade också otåligheten när ingen lekte med Sandra inne, men den
filmen glömde jag visa, tyvärr. Vi pratade så mycket om allt möjligt i en salig
blandning mest hela tiden, så vissa tankar hann glömmas bort på vägen.
Så fort ”utredaren”
hade gått kom ett litet utbrott och Sandra var trött och skör under resten av
eftermiddagen. Med rätt bemötande gick kvällen bra ändå, men vi såg en tydlig
skillnad på Sandra när ”utredaren” var här och när hon inte var det.
Det känns
bra ändå och ”utredaren” hör av sig om det är något hon saknar när hon
sammanställer alla anteckningarna. Så jag tror ju inte att nåt kommer missas i
slutändan och hon har nog fått en ganska bra bild av vad som är svårt och vad
som är mindre svårt för Sandra. Det hade varit toppen om hon jobbade som
assistent en månad eller två. Det är synd att intyg från föräldrar och
assistenter inte är trovärdiga i ansökningar, utan handläggare är mest
intresserade av intyg från nån läkare som inte är ett dugg insatt…
För att få
bort stämpeln om att föräldrar är fuskare (som regeringens utredare antyder) så
borde det vara en självklarhet att personer som Sandra (som inte kan förmedla
sig själva eller svara på frågor, eller förstår sitt eget bästa, eller klarar
att visa vad dom kan och inte) skulle utredas ordentligt på ett slags ”boende”
med utbildade specialpedagoger. Så som dom gör på Neuropsyk i Bollnäs. Då får
man fram behovet utan att nån behöver tro att föräldrar hittar på!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar