onsdag 18 april 2018

ADL-bedömning


ADL - Aktivitet i det Dagliga Livet. Vi har haft en ”utredare” (eller vad jag nu ska kalla henne) här ett par dagar nu. Hon har haft samtal med mig i flera timmar och jag har fått berätta ingående hur saker funkar eller ofunkar. Jag är full av tomma tankar just nu, men det klarnar väl när det lägger sig lite.

”Utredaren” har också iakttagit Sandra en del. Det känns lite sådär, just den biten. För Sandra är social och älskar uppmärksamhet, så att saker ofunkar är svårt att se på ett par dagar när det mest är roligt och spännande för Sandra. Men det känns ändå bra, för ”utredaren” förstår vad det handlar om. Jag skulle dock önska att någon får se vad jag pratar om, för att få det bekräftat. Det blir ju mer trovärdigt då.

Det stora problemet är ju att man blir så lurad av Sandra. Man tror att hon kan och förstår fast hon inte gör det. För att se den biten måste man vara här, helst varje dag, i flera veckor. Framförallt måste man se situationerna som är svåra för Sandra, flera gånger. Nu satt vi mest och lekte, och då är det inga större problem med nånting, egentligen. Leker vi på Sandras nivå så funkar hon för det mesta, och är nöjd.


Efter maten, igår, tog vi en promenad som vi brukar, och undertiden tog ”utredaren” en lunchrast. Då kom en mindre låsning för Sandra och vi var snabbtänkta och tog fram mobilen. Assistenten filmade när jag skulle försöka leka bort låsningen som övergick i ett litet utbrott. Jag lyckades inte och Sandra ville att assistenten skulle komma istället. Vi bytte plats och utbrottet kom av sig direkt.

Just det hade jag beskrivit för ”utredaren” som en orsak (av fler) att dubbelbemanningen behövs. Det var ju toppen att just det kom med på filmen som jag kunde visa sen. Vi filmade också otåligheten när ingen lekte med Sandra inne, men den filmen glömde jag visa, tyvärr. Vi pratade så mycket om allt möjligt i en salig blandning mest hela tiden, så vissa tankar hann glömmas bort på vägen.

Så fort ”utredaren” hade gått kom ett litet utbrott och Sandra var trött och skör under resten av eftermiddagen. Med rätt bemötande gick kvällen bra ändå, men vi såg en tydlig skillnad på Sandra när ”utredaren” var här och när hon inte var det.

Det känns bra ändå och ”utredaren” hör av sig om det är något hon saknar när hon sammanställer alla anteckningarna. Så jag tror ju inte att nåt kommer missas i slutändan och hon har nog fått en ganska bra bild av vad som är svårt och vad som är mindre svårt för Sandra. Det hade varit toppen om hon jobbade som assistent en månad eller två. Det är synd att intyg från föräldrar och assistenter inte är trovärdiga i ansökningar, utan handläggare är mest intresserade av intyg från nån läkare som inte är ett dugg insatt…

För att få bort stämpeln om att föräldrar är fuskare (som regeringens utredare antyder) så borde det vara en självklarhet att personer som Sandra (som inte kan förmedla sig själva eller svara på frågor, eller förstår sitt eget bästa, eller klarar att visa vad dom kan och inte) skulle utredas ordentligt på ett slags ”boende” med utbildade specialpedagoger. Så som dom gör på Neuropsyk i Bollnäs. Då får man fram behovet utan att nån behöver tro att föräldrar hittar på!
.

Inga kommentarer: