måndag 16 juni 2014

Det stora i det lilla

Vi har varit påväg ut med husbilen på våra ledigheter flera gånger nu, men inte kommit iväg av olika anledningar. Antingen har Sandra varit skör och ledigheten osäker, eller så har hon varit trött och hemma. Eller så har vi varit för trötta, eller haft andra måsten.

Vi kommer inte iväg den här gången heller. Vi har helt enkelt ingen ork över till att njuta ledigt just nu. Ledigheten går åt till det nödvändigaste, dvs städning, handling och akuta måsten samt bara vara och göra ingenting. Kurera migränen som envist kommer titt som tätt.

Vi hoppas att vi hinner samla lite ork innan det är dags för Sandra att semestra i husbilen, för det är lite vi måste förbereda och planera om det ska fungera. Men det är ju inte så mycket att göra åt, det får väl bli som det blir med den saken.


Gårdagen funkade iallafall bra och damen var fortsatt pigg och glad. Lite spel på paddan och lite såpbubblor hanns med mellan alla rutiner, och allt flöt på så bra det kan när det är såna där ”funkar-dagar”

Jag säger som Lena, det är nog nåt särskilt med dataspelande för personer med autism. Nåt med logiken, kanske. Eller, som Annette skriver, det är enklare att förstå spelen än människor. Kanske är det för att det är kravlöst. Sandra, och fler med henne som har autism, känner ju lätt krav av människor.

Igår klarade Sandra av mig t.o.m. Utan att få utbrott när jag skulle visa henne hur man nollställer spelet, trots att hon var för snabb så det blev fel. I vanliga fall blir hon väldigt irriterad om man är för nära i såna situationer, men nu svarade hon bara ”Det spelar ingen roll, mamma” och spelade nöjt vidare. Det är stort!

Det är nog en sån där grej som det är svår att förstå storheten i för andra än oss. Ibland händer det saker som gör att jag vill öppna fönstret och vråla till hela världen, och det är ofta såna saker som är självklarheter i standardfamiljer.

Lite som det Måns Möller beskrev, för er som såg det. När hans pojke kom ut i köket och frågade vad det skulle bli för mat. Det var så stort för honom att han skulle berätta det för en kompis och kompisens reaktion var ”Jaha?? Vad blev det för mat då?”


Jag avslutar med att svara på Annettes fråga om vi har tänkt söka en Handifon som hjälpmedel till Sandra. Nej, det är inget vi har funderat på. Jag vet inte riktigt vad det är, men av det jag kommer fram till genom att googla så är det på en helt annan nivå än där Sandra befinner sig. Jag har svårt att tro att hon skulle ha nån användning av en sån. Men vad som händer framöver är det ingen som vet, så kanske nån gång i framtiden.

Och en annan fråga från ”Bowser” om Sandra har testat nabbi/hamapärlor. Jag fick ju bildgoogla på det, men du menar indianpärlor?! Eller figurerna? Halsband och pärlplattor gör hon, men inte nåt annat avancerat.

Må så gott!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Vila så gott det går mellan alla måsten. Det är långt till hösten innan er långsemester, men ni kommer att klara det .
Härliga bilder på en av mina favoritkatter.
Kram till er alla ❤️

Troy sa...

Hoj! Ja, det var dom jag menade. Visste inte att de kallades indianpärlor också :)Då fick jag svar på det.

Jag läser för övrigt bloggen varje dag och kommer att fortsätta göra det :)

susanne sa...

Jag vet ju inte hur mycket Sandra kan pärla - göra egna mönster eller pärla efter mönster, men det finns kul appar för det med så klart. Kolla nabbi eller kids canvas. Där kan man både pärla på paddan och leka med olika färger och kanske sedan pärla en likadan på plastplattan. /Susanne