måndag 8 augusti 2016

Fokus på glädjeämnen


Sandra fixar källartrappan igen. Det tog lite drygt ett år efter det att vi tog bort henne från stressen på den Dagliga verksamheten. Förra våren kröp hon fram på golvet inomhus, och utomhus behövde hon stöd under armarna av en assistent på var sida om sig. Nu klarar hon båda trapporna här hemma på egen hand. *återhämtning*

Hon har också börjat utvecklas framåt mer. Efter ett rejält bakslag så har hon börjat delta i sin vardag igen, och vill vara med på ett annat sätt än tidigare. Ja, sen skolan slutade, alltså. När Sandra gick i sin anpassade skola utvecklades hon väldigt mycket. Där är hon inte än.


Men under det senaste året, då vi har byggt upp rätt anpassningar, så har det äntligen börjat vända. Bara en sån sak som att hon tar tvålen i duschen och tvättar sig lite själv. Hjälp behöver hon ju, eftersom hon inte förstår hur hon ska göra för att bli ren, men att hon tar tvålen och tvålar in armarna, det är lycka! Hon gjorde det förut, men sen har ju allt gått bakåt som ni vet.

Det är så skönt att veta att vi gör rätt. Att vi vet vilka anpassningar som behövs för att Sandras ork ska räcka till att utvecklas framåt istället för bakåt.


Damen längtar efter sina fina assistenter nu. När hon blir sur av nån anledning så säger hon att hon ska prata med dom istället för oss här hemma. :)

Hon saknar skolan lite också, märker man. Men något hon inte pratar om alls är korttids. Den stress hon hade i våras, innan vi sa till henne att ”korttids är stängt” är helt borta sen den dagen. Ingen saknad alls. Vi gjorde helt rätt som avslutade det, och det känns bra. Det som kändes värst innan var just det att vi tog bort något som vi trodde att Sandra skulle bli ledsen över. Eftersom hon inte förstår sitt bästa, och orsakerna till hennes mående. Men hon blev inte ledsen, bara lättad.


Vi hade väl hoppats att det skulle funka över sommaren, så vi hade fått lite avlastning. Men när vi tittar på Sandra så känns det värt allt. När man har insett skillnaden på hur Sandra mår med rätt anpassning och utan anpassning, så förstår man lyckan i att se henne må bra. Det är viktigast.

Och vi är ju härdade. Vi har lärt oss hur viktigt det är med återhämtning även för oss. Så även om det var riktig kris den första semesterveckan så har det gått väldigt bra efter det. Vi inser båda två att vår irritation inte beror på varandra, utan på trötthet och saknad egentid/tillsammanstid. Den insikten har räddat oss. Vi har varit måna om att försöka ge varandra lite återhämtning när det har fungerat, och vi försöker att komma ihåg att visa varandra uppskattning.

Tack vare att korttids togs bort, blev vi tvungna att skynda på lite med att vänja Sandra att ha externa assistenter i hemmet hela dygn. Och tack vare att vi tog bort henne från kommunens Dagliga verksamhet för ett år sen, så blev vi tvungna att vänja henne vid att ha externa assistenter i hemmet, utan att bry sig om oss. Det var jättesvårt för Sandra i början, men vi har tränat på det och nu funkar det jättebra. Så trots allt har det här lett till något bra i slutändan, för det är ju det hållet vi strävar mot hela tiden. Att andra ska ta över.


Jag önskar er en fin vecka!


.

Inga kommentarer: