Sandra
fixar källartrappan igen. Det tog lite drygt ett år efter det att vi tog bort
henne från stressen på den Dagliga verksamheten. Förra våren kröp hon fram på
golvet inomhus, och utomhus behövde hon stöd under armarna av en assistent på
var sida om sig. Nu klarar hon båda trapporna här hemma på egen hand.
*återhämtning*
Hon
har också börjat utvecklas framåt mer. Efter ett rejält bakslag så har hon
börjat delta i sin vardag igen, och vill vara med på ett annat sätt än
tidigare. Ja, sen skolan slutade, alltså. När Sandra gick i sin anpassade skola
utvecklades hon väldigt mycket. Där är hon inte än.
Men
under det senaste året, då vi har byggt upp rätt anpassningar, så har det
äntligen börjat vända. Bara en sån sak som att hon tar tvålen i duschen och
tvättar sig lite själv. Hjälp behöver hon ju, eftersom hon inte förstår hur hon
ska göra för att bli ren, men att hon tar tvålen och tvålar in armarna, det är
lycka! Hon gjorde det förut, men sen har ju allt gått bakåt som ni vet.
Det
är så skönt att veta att vi gör rätt. Att vi vet vilka anpassningar som behövs
för att Sandras ork ska räcka till att utvecklas framåt istället för bakåt.
Damen
längtar efter sina fina assistenter nu. När hon blir sur av nån anledning så
säger hon att hon ska prata med dom istället för oss här hemma. :)
Hon
saknar skolan lite också, märker man. Men något hon inte pratar om alls är
korttids. Den stress hon hade i våras, innan vi sa till henne att ”korttids är
stängt” är helt borta sen den dagen. Ingen saknad alls. Vi gjorde helt rätt som
avslutade det, och det känns bra. Det som kändes värst innan var just det att
vi tog bort något som vi trodde att Sandra skulle bli ledsen över. Eftersom hon
inte förstår sitt bästa, och orsakerna till hennes mående. Men hon blev inte
ledsen, bara lättad.
Vi
hade väl hoppats att det skulle funka över sommaren, så vi hade fått lite
avlastning. Men när vi tittar på Sandra så känns det värt allt. När man har
insett skillnaden på hur Sandra mår med rätt anpassning och utan anpassning, så
förstår man lyckan i att se henne må bra. Det är viktigast.
Och
vi är ju härdade. Vi har lärt oss hur viktigt det är med återhämtning även för
oss. Så även om det var riktig kris den första semesterveckan så har det gått
väldigt bra efter det. Vi inser båda två att vår irritation inte beror på
varandra, utan på trötthet och saknad egentid/tillsammanstid. Den insikten har
räddat oss. Vi har varit måna om att försöka ge varandra lite återhämtning när
det har fungerat, och vi försöker att komma ihåg att visa varandra
uppskattning.
Tack
vare att korttids togs bort, blev vi tvungna att skynda på lite med att vänja
Sandra att ha externa assistenter i hemmet hela dygn. Och tack vare att vi tog
bort henne från kommunens Dagliga verksamhet för ett år sen, så blev vi tvungna
att vänja henne vid att ha externa assistenter i hemmet, utan att bry sig om
oss. Det var jättesvårt för Sandra i början, men vi har tränat på det och nu
funkar det jättebra. Så trots allt har det här lett till något bra i slutändan, för det är ju det hållet vi strävar mot hela tiden. Att andra ska ta över.
Jag
önskar er en fin vecka!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar