Jag börjar
med att försöka besvara Annettes kommentar häromdagen, om jag förstår frågan
rätt. Du undrar hur vi tänker kring vilka egenskaper assistenterna bör ha, var
det så du menade?
Det är ju
lite olika beroende på personligheter, men några grundtankar har vi ju. Att
förstå vad autism handlar om är ju en sak som vi prioriterar när vi går igenom
ansökningarna. Det tar väldigt lång tid att lära känna Sandra, så att veta om
en person funkar eller inte kan vi inte se förrän det har gått ett tag. Men är
man lyhörd, flexibel och samarbetsvillig, så brukar sånt lösa sig med tiden.
Vi säger
alltid till nya assistenter att vi inte kan lära ut så mycket, utan man får ta
sakerna vartefter dom dyker upp. För man lär sig bara genom att gå igenom
”smällarna” och då är det viktigt att man tänker till och pratar igenom vad
orsakerna kan ha varit. Lite grunder går vi förstås igenom, men det är så
mycket och tar sin tid, så praktik med stöd är bäst.
Jag är
noga med att säga att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa, men det
kan bli fel och det är det vi lär oss av. Jag uppskattar (ßkräver) att saker tas upp direkt, så
vi kan lösa eventuella problem innan det hinner bli problem. För problem kommer
dyka upp hela tiden och huvudsaken man försöker lösa dom. Jag är också noga med
att tala om att ingenting är personligt. Allt utgår från Sandra, alltid.
Personkännedom
är den viktigaste egenskapen, men den kan man bara lära sig med tiden, och det
är inte förrän man har kommit dit som det fungerar ordentligt.
Sandra är
väldigt tydlig, men trots det så tar det en väldig lång tid innan man känner
henne och kan läsa av henne. Hur lång tid det tar är olika beroende på vad man
är för person, men alla som har jobbat med Sandra (t.o.m. specialpedagogerna i
skolan) har alltid sagt att dom trodde att dom kände henne efter några veckor,
men efter nåt år inser dom att det gjorde dom inte alls det. Dom flesta tror
att jag överdriver när jag ska berätta om Sandras gränser och svårigheter, men
alla som känner henne väl förstår precis vad jag pratar om.
Sen finns det dom som har känt Sandra i många år, och fortfarande inte känner henne alls,
egentligen. Så man måste ha rätt tänk, och förstå själva autismen, oavsett
utbildning. Rätt tänk, ihop med personkännedom, gör att det funkar. Men vi
måste alltid skynda långsamt och ge det tid.
När man
har träffat Sandra några gånger, så ser man en, oftast, glad tjej som är
väldigt positiv till livet. Hon säger nästan alltid ja, vill vara med överallt,
göra allt och tycker det mesta är roligt. Hon blir alltid strålande glad när
man berättar om nån utflykt, om det så bara är ett tandläkarbesök. (Som iofs
inte är så ”bara” för henne) Allt är kul, men hon orkar inte, utan blir sjuk om
man inte bromsar i tid.
Dessutom
svarar hon på allt, frågar om allt och vill veta än det ena och än det andra om
saker som hon inte förstår ett dugg av. Hon har ett väldigt bra ordförråd, och
jag brukar säga att hon pratar mer än hon förstår, men hon förstår mer än man
tror. Funderar man lite på den meningen, så inser man att det inte är så lätt att
veta hennes gränser. Säger jag sen att hennes förståelse ligger på en 1-årings
nivå, samtidigt som hon kan berätta vilka ingredienser det är i köttfärssås, så
går det inte riktigt ihop. Men, när man känner henne väl, så förstår man. Det
är väldigt, väldigt lätt att ställa på tok för höga krav på henne.
Nu vet vi
inte hur framtiden kommer se ut än, men det pågår en utredning om hur stort
pedagogiskt ansvar kommunen har, när det gäller den dagliga verksamheten. För
det är ett problem som vi måste försöka lösa så fort som möjligt. Jag kan
alldeles för lite, och är inte ens i verksamheten, så det vill till att
kunskapen finns på plats om det ska fungera.
Tydliggörande
pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande, samt
förståelse över vilken energi som går åt till allt, så man kan ställa lagom
krav och anpassa aktiviteter och miljö rätt. Just nu finns det varken
autismkunskap eller personkännedom, nämligen. Men alla som jobbar gör så gott
dom kan, förstås. Det är inte lätt utan rätt verktyg. Men vi hoppas att vi får
lite klarhet efter mötet med kommunen nästa vecka, och att vi utifrån det kan
ha en ordentlig planering. Då kan det säkert bli bra, det tror jag bestämt.
Idag ska
Sandra på gympa och det längtar hon efter. Det är den aktivitet som kommunen
erbjuder än så länge, 1,5 timme i veckan är det meningen, ungefär. Fast det har
bara blivit ett tillfälle än så länge, och det var före jul. Den aktiviteten
håller en duktig pedagog i, men det är förstås bara på prov än, så hur det
kommer bli framöver vet vi inte.
Vi får väl
se om damen orkar iväg till dv imorgon, eller om hon måste ta helg när den här
dagen är slut. Hon var väldigt trött igår, nämligen, och med ny aktivitet idag
så misstänker jag att orken inte kommer räcka så mycket längre. Men det lär vi
märka i eftermiddag.
Ha det
fint!
.