torsdag 26 maj 2011

Öppenhet

Det pågår en del diskussioner om hur öppen man ska vara i sin blogg. Jag är ju, som ni alla redan har lagt märke till, väldigt öppen och ärlig. Det skulle inte vara jag annars, och det skulle inte ge mig det jag vill med bloggen.

Livet är inte rosenrött alla gånger och att låtsas det skulle kännas helt fel för mig. Däremot ser jag oftare ljuspunkter och det försöker jag få fram. Kanske hjälper det andra också, att se och fokusera på det som är bra…

Jag vet att några har fått en del råd genom att läsa min blogg, och det räcker gott och väl för att jag ska känna att jag vill fortsätta skriva precis som jag gör. För skriver jag inte från hjärtat så blir det nog ingen intressant läsning.

Däremot vill jag inte ”hänga ut” Sandra, så det finns en del saker som jag väljer att inte dela med mig av här. Så klart måste en del saker få vara privata och jag försöker att dela med mig av svårigheter och lösningar utan att skriva om vissa saker även om dom är de svåraste vi har. Man kan, för det mesta, få med budskapet ändå, i andra situationer.

För mig är själva budskapet viktigare än händelsen. Jag vill dela med mig av den kunskap jag har och jag vill sprida förståelse för npf. Det är mitt största mål med min blogg. Jag har inte några direkta behov av att skriva av mig längre, den tiden då jag hade det bloggade jag inte, utan skrev för mig själv istället.

Nu handlar mina behov mer om att sprida vetskap om att funktionshindret finns och vilka problem som kan uppstå och hur man kan försöka lösa dom. Att visa respekt för individen är enormt viktigt för mig. Dessutom är jag så oerhört stolt över Sandra att jag bara måste visa er vilken härlig unge vi har! :)

Det är iaf mina tankar till öppenheten här på bloggen. Men jag har, än så länge, varit förskonad mot elaka kommentarer och människor som inte vill väl. Drabbas jag av nåt sånt så kanske jag ändrar mig…


Vad är era tankar om öppenhet på nätet?

♥ Kram ♥

5 kommentarer:

Bellan sa...

Jag håller på dig Nina!
För det första har du gett mig mycket genom din positivitet, det smittar!
För det andra har du gett mycket tips och råd genom ditt bloggande, eftersom du ligger några år före i tiden med ditt barn. Ni har ju levt längre tid i diagnoslandet. Detta har hjälpt oss att förstå vissa lägen snabbare än vi annars troligtvis skulle ha gjort.

En mycket svår balansgång är det naturligtvis att veta hur mycket man ska lämna ut, men som du skriver, man lämnar ju inte ut allt. Man måste nog använda sunt bondförnuft och lita på sin magkänsla.

Jag är iaf jätteglad för att du skriver på det sätt du gör. TACK för din blogg som gett mig så mycket!
Kram till goaste Nina!
//Bellan

Tina sa...

Hej ! Jag känner som du men är lite rädd att folk ska missförstå en. Men du skriver så äkta och fint och det är bara härligt att följa er.
Käns aldrig utlämnande. Jag är ny att blogga och som sagt lite osäker vad som käns rätt för mig. Tar det försiktigt i början. Kram Tina

Anonym sa...

Ja du Nina, det är en balansgång helt klart. För man vill ju visa hur det faktiskt är samtidigt som det inte får bli för utelämnande. Sen måste man ju också tänka på vad ens barn skulle tycka, jag menar Junior skulle INTE bli glad om vem som helst kunde läsa och förstå att det är just honom det handlar om det vet jag ju. Därför är jag väldigt fundersam på hur och vad jag ska skriva. Jag vill ju inte sluta heller eftersom det har gett och fortfarande ger mig så otroligt mycket gott. Och framför allt ovärdeliga vänner som jag aldrig hade "mött" annars och absolut inte vill vara utan då de förgyller min tillvaro med så mycket kärlek, glädje och samhörighet.
Jag tror nog att formen jag hittat nu är på en lagom nivå, men det kan ju egentligen bara Junior avgöra när han blir lite äldre.
Jag hoppas att jag gör rätt, för det känns ju bra i hjärtat - man ska ju lita på magkänslan!
Kram bästa vännen//Lena

agneta sa...

Tycker att man kan skriva det som man själv känner känns bra, utan att utlämna någon annan. Var den nivån ligger är nog olika för oss alla och det kan ingen annan människa avgöra! Du skriver både klokt och intressant och just detta att man kan förstå mer och lära sig mer om dessa funktionshinder, är mycket värt! Så jag vill tacka dig och tycker du ska fortsätta så, om det känns bra för dig! Stora kramen

Anonym sa...

För mig har det känns bra att finna personer som har barn med olika diagnoser.Jag har fått ta del av både med- och motgångar.Du skriver väldigt bra och jag är tacksam att jag hittade din blogg.Jag har själv ingen blogg och kan därför inte säga något om det.Jag har däremot haft kontakt med förälrar som har barn med autismen/asperger och när vi skulle göra en artikel om föreningen ville endel föräldrar inte vara med på bild pga rädsla hur barnet skulle reagera.Jag har en öppen dialog med mina barn och det känns som jag gör rätt.Öppenhet och kunskap om diagnoser i samhället är viktigt.Mvh Ann från Åland.